än detta:
— Varför går er mor alltid i den där klänningen med vapensköldar på, liksom våra mormödrar gjorde under Karl VII:s tid? Tala om för henne att det inte är på modet längre att gå klädd, så att man ser ut, som en vandrande eldstad. På min ära, ingen går numera under sitt eget baner, det försäkrar jag er!
Fleur-de-Lys såg på honom med ett förebrående uttryck i sina vackra ögon.
— Är det allt, ni har att bedyra mig? frågade hon med dämpad röst.
Förtjust över att se dem luta sig intill varandra och samtala i viskningar, utbrast dame Aloise i hänförd ton:
— En sådan rörande kärleksscen!
Kaptenen, som kände sig allt mer och mer bortkommen, började nu åter tala om broderiet.
— Det är verkligen ett mycket vackert arbete! utbrast han.
Detta gav Colombe de Gaillefontaine, en annan vacker blondin, iförd en blå sidenklänning, ett tillfälle och hon sade blygt till Fleur-de-Lys, fastän i förhoppning, att den vackre kaptenen skulle svara henne:
— Min kära Gondelaurier, har ni sett draperierna i Hôtel de la Roche-Guyon?
— Är det inte det palatset, vars trädgård tillhör Louvren? frågade Diane de Christeuil skrattande, ty alldenstund hon hade vackra tänder, skrattade hon vid alla möjliga tillfällen.
— Och där det finns ett stort gammalt torn, en del av Paris’ gamla mur? tillade Amelotte de Montmichel, en söt brunett med fräsch hy och lockigt hår som hade för vana att sucka, liksom den andra skrattade, utan att veta varför.
— Min kära Colombe, sade dame Aloise, menar ni det palats, som på Karl VI:s tid tillhörde monsieur de Bacqueville?
— Karl VI! Karl VI! upprepade den unge mannen, i det han vred sina mustascher. Min Gud, ett sådant minne den goda damen har!
Fru de Gondelaurier fortsatte:
— Verkligen överdådiga tapisserier! Till den grad överdådiga, att de anses vara oöverträffade.
I samma ögonblick ropade Bérangère de Champchevrier, en liten sju års flicka, som genom balkongens galler tittat ned på torget:
— O, kom och titta, söta gudmor Fleur-de-Lys, på den vackra danserskan, som dansar nere på torget och spelar tamburin mitt ibland en massa människor!
Man hörde verkligen också klangen av en tamburin.
— Förmodligen någon zigenerska, sade Fleur-de-Lys, i det hon med ointresserad min vände sig om mot torget.
— Låt oss titta! Låt oss titta! ropade hennes livliga väninnor och sprang
162
