Titta på den lilla flickan, som dansar därnere i ringen. Är det inte er zigenerska?
Febus tittade och sade:
— Jo, jag känner igen henne på geten.
— Ack ja, den lilla söta geten! sade Amelotte och knäppte i sin förtjusning ihop händerna.
— Är hornen verkligen av guld? frågade lilla Bérangère.
Utan att lämna stolen frågade dame Aloise:
— Är det en av de zigenerskor, som kom hit i fjol genom Porte Gibard?
— Kära mor, sade Fleur-de-Lys milt, den porten kallas numera Porte d'Enfer.
Mademoiselle Gondelaurier visste, hur det förargade kaptenen att höra modern tala på detta gammalmodiga sätt. Han hade faktiskt redan börjat hånle och mumla:
— Porte Gibard! Porte Gibard! Det är för att bereda väg för Karl VI!
— Gudmor, utbrast Bérangère, vars livliga kringirrande blick hade stannat på Notre Dametornet, vem är den där svarte mannen däruppe?
Flickorna höjde blicken. En man stod faktiskt lutad mot översta balustraden på norra tornet, som vette mot torget. Det var en präst, och de kunde tydligt urskilja både hans klädsel och hans ansikte, som han stödde mot båda händerna. För övrigt var han orörlig som en bildstod; hans blick tycktes vara fastnitad vid torget.
— Det är ärkedjäknen av Josas, sade Fleur-de-Lys.
— Ni måtte ha goda ögon, som kan känna igen honom på detta avstånd, anmärkte la Gaillefontaine.
— Så han tittar på den lilla danserskan! sade Diane de Christeuil.
— Zigenarflickan bör taga sig i akt, ty han älskar inte Egypten, sade Fleur-de-Lys.
— Det är stor skada, att mannen tittar så på henne, ty hon dansar förtjusande, sade Amelotte de Montmichel.
— Käre kusin Febus, sade Fleur-de-Lys plötsligt, eftersom ni känner den lilla zigenerskan, kan ni gärna vinka åt henne, att hon skall komma upp hit.
— Ja, ja! ropade alla de andra och klappade i händerna.
— Det är bara dumheter, svarade kapten Febus. Hon har säkerligen redan glömt mig, och jag vet inte ens hennes namn. Och han lutade sig ut över balkongräcket och ropade:
— Lilla vän!
Danserskan använde inte sin tamburin i detta ögonblick. Hon vände på huvudet åt det håll, varifrån rösten kom. Hennes strålande blick stannade på Febus, och hon stod orörlig i denna ställning.
Danserskan såg alltjämt på honom, så rodnade hon, tog sin tamburin
164
