under armen och banade sig väg genom skaran av gapande åskådare fram mot porten till det hus, där Febus befann sig, med långsamma, ostadiga steg och med den ängsliga uppsynen hos en fågel, som tjusas av en orm,
Ögonblicket efteråt drogs förhänget för dörren åt sidan, och zigenarflickan blev synlig på tröskeln, rodnande, förvirrad, andfådd och med nedslagna stora ögon. Hon vågade inte gå ett enda steg närmare.
Bérangère klappade händerna.
Danserskan stod orörlig på tröskeln. Hennes uppträdande hade en sällsam verkan på denna grupp unga flickor. Säkert är, att en otydlig och omedveten önskan att behaga den vackre officeren gripit dem alla, att den lysande uniformen med ens blivit medelpunkten för allas intresse och att det från och med det ögonblick, då han först visat sig bland dem, rått en viss hemlig, dov rivalitet, knappast erkänd av dem själva men inte desto mindre märkbar i alla deras ord och åtbörder. Men alldenstund de var ungefär lika vackra, så kämpade de med lika vapen, och var och en av dem kunde hysa lika stort hopp om att avgå med segern. Zigenarflickans ankomst gjorde plötsligt slut på denna jämvikt. Hennes skönhet var av ett sådant sällsynt slag, att så fort hon visade sig i rummet, tycktes hon sprida omkring sig ett bländande ljus. Inne i detta rum med de mörka draperierna och boaseringarna var hon ojämförligt mycket vackrare och mera strålande, än hon varit nere på torget. Mot sin vilja kände de unga damerna sig bländade. Var och en av dem insåg, att hennes egen skönhet så att säga ställdes i skuggan, och till följd därav förändrade de med ens taktik, utan att ett enda ord yttrats därom av någon av dem. Men det oaktat förstod de varandra fullkomligt. En fiende befann sig mitt ibland dem; alla kände det, alla gjorde gemensam sak med varandra. Till följd därav rönte zigenarflickan ett iskallt mottagande. De granskade henne från topp till tå och såg sedan på varandra. Det var tillräckligt, allt var förstått. Under tiden väntade den unga flickan på att bli tilltalad, varvid hon kände sig så upprörd, att hon inte vågade höja blicken.
Kaptenen var den, som bröt tystnaden.
— På min ära, sade han i sin vanliga inbilska ton, en förtjusande varelse! Eller vad tycker ni, kära kusin?
Denna anmärkning, som en finkänsligare beundrare åtminstone skulle ha uttalat med dämpad röst, bidrog inte till att skingra den kvinnliga svartsjuka, som stod rustad mot zigenarflickan.
Fleur-de-Lys svarade i affekterat likgiltig, ehuru något skarp ton:
— Åh, inte illa!
De andra viskade sinsemellan.
Till sist tilltalade madame Aloise, som inte var mindre svartsjuk, därför att hon var det på dotterns vägnar, zigenerskan:
— Kom närmare, lilla vän.
