liksom hon gjort den första.
— Det är förargligt, slöt han, men det kommer sig därav att jag haft den oturen att bli gift med en jungfru.
— Vad menar ni? frågade ärkedjäknen som lugnats av denna redogörelse.
— Det är svårt att förklara det, svarade poeten. Det är vidskeplighet. Enligt vad en gammal tjuv, som bland oss kallas hertigen av Egypten, omtalat för mig, är min hustru ett hittebarn eller ett borttappat barn, vilket kommer på ett ut. Hon bär kring halsen en amulett som, efter vad de påstår, en vacker dag skall hjälpa henne att återfinna sina föräldrar, men som skulle förlora sin dygd om flickan förlorade sin. Varav följer, att vi båda två förblir fullkomligt dygdiga.
— Alltså, återtog Claude, vars uppsyn ljusnat allt mer och mer, alltså tror ni, mäster Pierre, att denna flicka aldrig låtit någon man närma sig henne?
— Dom Claude, vad skulle väl en man kunna uträtta gentemot en dylik vidskeplighet? Hon har nu en gång för alla fått den i sitt huvud. Jag får erkänna, att det verkligen är en riktig sällsynthet att finna en sådan nunnekyskhet mitt ibland dessa zigenarflickor, som är så lätta att tämja, men hon har haft tre ting som skyddat henne — hertigen av Egypten som tagit henne under sitt beskydd, förmodligen i avsikt att en vacker dag få sälja henne till någon glad präst; hela stammen, som håller henne i en sällsam vördnad, som om hon vore den heliga Jungfrun själv; och för det tredje en viss liten näpen dolk, som den lilla skälmen alltid bär på sig, trots herr prevotens förbud, och som alltid finns i hennes hand, så fort man lägger armen om hennes midja. Jag kan tala om för er, att hon är en liten geting som kan stickas ordentligt.
Ärkedjäknen ansatte Gringoire med frågor.
Esmeralda var, enligt Gringoires åsikt, en menlös, förtjusande och älsklig varelse, med undantag för en viss liten grimas som var betecknande för henne, en okonstlad och oskyldig flicka, okunnig om allt och entusiastisk för allt, ännu så länge utan en aning om skillnaden mellan en man och en kvinna, för övrigt förtjust i dans, i ett larmande liv, i Guds fria natur, ett slags kvinnobi med osynliga vingar på fötterna, och levande i en ständig virvelvind av dans och musik. För denna sin natur hade hon att tacka det kringirrande liv hon alltid fört. Gringoire hade lyckats uppdaga, att hon ännu som ett litet barn hade färdats genom hela Spanien och Katalonien ända till Sicilien. Han trodde ävenledes, att den zigenarstam, som hon tillhörde, hade fört henne till konungariket Algeriet. Zigenarna, sade Gringoire, var vasaller under konungen i Algeriet i hans egenskap av hövding för de vita morernas stam. Säkert var, att Esmeralda ännu helt ung hade kommit till Frankrike genom Ungern. Från alla dessa länder hade den unga flickan fört med sig några fragment
174
