Mitt i salen, alldeles mitt emot stora ingången, var invid väggen uppförd en med guldbrokad överklädd estrad, till vilken man berett en särskild ingång genom ett fönster, som vette mot den till den förgyllda kammaren ledande gången. Denna estrad var avsedd för de flandriska ambassadörerna och andra personer av rang, och för åskådandet av mysteriespelet.
Detta skulle enligt gammal sedvänja uppföras på marmorbordet. Redan tidigt på morgonen hade allt ordnats i och för detta ändamål; den praktfulla men av skrivarna rispade marmorskivan uppbar en ganska hög, hoptimrad bur, vars övre plan var synligt överallt i salen och skulle tjänstgöra som scen, under det att dess inre, som doldes av draperier, skulle tjänstgöra som klädloge för de agerande. En stege, som helt naivt placerats utanför, skulle utgöra förbindelsen mellan scen och klädloge, såväl vid entréer som sortier. Där förekom det inga oförutsedda uppdykanden, inga oväntade scenförändringar, inga teaterkupper, utan att de först hade tagit sig uppför stegen.
Fyra av palatsfogdens män, sin plikt likmätigt övervakare av alla folknöjen såväl på festdagarna som vid avrättningarna, hade fattat posto vid marmorbordets fyra hörn.
Föreställningen skulle inte taga sin början, förrän det sista tolvslaget förklingat från palatsets stora klocka. Detta var visserligen något för sent för en teaterföreställning, men man hade måst taga den tid som lämpade sig för ambassaden.
Folkmassan väntade nu sedan tidigt på morgonen. Många av dessa hederliga, nyfikna människor hade sedan dagens inbrott stått och frusit nedanför palatsets stora trappa; några försäkrade till och med, att de stått hela natten och väntat utanför porten för att vara säkra på att komma in bland de första. Trängseln tilltog för vart ögonblick, och likt en flod, som stiger över sina bräddar, började människorna stiga högre och högre invid väggarna och omkring pelarna, utbreda sig över kornischerna, fönsterutsprången, de arkitektoniska utsmyckningarna och skulpturerna. Också förlänade obehaget, otåligheten, förtreten och den frihet, som medföljer en åt cynismen och dårskapen helgad dag, sådan som narrfesten, en frän bismak åt trätorna, som framkallades här och var av en vass armbåge eller en järnskodd klack, bland alla dessa människor och detta långt före den tid, då ambassadörerna borde ha anlänt. Man hörde ingenting annat än klagomål och förbannelser över flamländarna, åldermannen i köpmansgillet, kardinalen av Bourbon, palatsfogden, Margareta av Österrike, fogdens män, kölden, värmen, det dåliga vädret, biskopen av Paris, narrpåven, kolonnerna, bildstoderna, den stängda dörren, det öppna fönstret; allt detta till stor fröjd och gamman för de skaror av studenter och lakejer, som var spridda här och var och uppblandade all denna missbelåtenhet med sina elakheter och sin odygd och
14
