Fjärde kapitlet
ANANKE
Det hände sig en vacker morgon i denna samma mars månad (jag tror, att det var lördagen den 29, Saint-Eustachedagen) att vår unge vän studenten Jehan Frollo du Moulin, medan han klädde sig, märkte, att hans byxfickor, som innehöll hans börs, inte gav ifrån sig någon metallklang.
— Stackars börs! sade han, i det han drog upp den ur fickan. Vad för slag? Inte en enda liten slant! Så grymt tärningar, Venus och ölkrus har utmärglat dig! Så tom, rynkig och slankig du är! Du påminner om en furies vissnade barm! Jag vill fråga er, herr Cicero och herr Seneca, vars arbeten med hundöron på jag ser ligga kastade på golvet därborta, vad jag har för nytta av att veta att en guldécu med krona är värd trettiofem unzains på tjugufem sols och åtta denierer stycket, om jag inte har den minsta lilla styver att riskera på sexor all?
Han klädde sig, mycket sorgsen i hågen. Medan han snörde sina stövlar, kom han på en tanke, som han till en början sköt ifrån sig. Men den kom tillbaka, och han satte på sig sin väst avigt, ett tydligt tecken till en häftig inre strid, Till sist slängde han sin mössa i golvet och utropade:
— Jag gör det! Hända vad som hända vill, så går jag till min bror! Jag får en moralpredikan, men jag får på samma gång en écu.
Så tog han hastigt på sig sin rock, tog upp sin mössa och rusade i väg som en galning.
Han gick Rue de la Harpe fram mot la Cité. Då han passerade Rue de la Huchette, kittlades hans luktorgan behagligt av doften från de underbara stekar som avlöste varandra på stekspetten, och han kastade en förälskad blick på detta jättestekeri som en dag avlockat munken Calatagirone det patetiska utropet: ”Sannerligen, detta stekeri är en häpnadsväckande sak!”
Men Jehan hade ingenting att köpa frukost för och han gick med en djup suck vidare genom porten till Petit-Châtelet, detta väldiga dubbla klöverblad av massiva torn, som vaktade ingången till la Cité. Han gav sig inte ens tid att efter sin vana i förbigående kasta en sten på statyn över den uslingen Perinet Leclerc, som hade utlämnat Karl VI:s Paris åt engelsmännen, ett brott som hans avbild nu i trehundra år måst sona i hörnet av Rue de la Harpe och Rue de Buchi, som vid en evig skampåle.
Efter att ha gått över Petit-Pont och nedför Rue Neuve-Sainte-Geneviève befann sig Jehan de Molendino framför Notre-Dame. Då kom hela hans obeslutsamhet tillbaka, och han gick en stund omkring mon-
