Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/184

Den här sidan har korrekturlästs

sieur Legris’ staty och upprepade för sig själv:

— Moralpredikan är alldeles säker, men écun är tvivelaktig.

Han hejdade en kyrkvaktare, som kom ut från klostret.

— Var är ärkedjäknen av Josas? frågade han.

— Jag tror, att han är på sitt gömställe uppe i tornet, svarade mannen, och jag råder er att inte störa honom, såvida ni inte kommer från påven eller kungen.

Jehan gnuggade belåtet händerna.

— För katten, det här blir ett utmärkt tillfälle att se den beryktade trollcellen.

Denna möjlighet gjorde alldeles slut på hans tvekan, och han trädde beslutsamt in genom den lilla, mörka porten och började stiga uppför Saint-Gillestrappan, som leder till tornets övre våningar.

— Nu får jag äntligen se den! sade han under vägen. Vid den heliga jungfruns tofflor, det skall bli riktigt roligt att få se den där besynnerliga cellen, som min vördade broder döljer så väl. Det sägs, att han där tänder helveteseldar och vid dem steker de vises sten. För tusan! Jag bryr mig inte mer om de vises sten än om en kiselsten, och jag vill hellre finna en omelett i hans ugn än den allra största vises-sten.

Då han kommit upp till pelargalleriet, hämtade han andan ett ögonblick, i det han samtidigt svor ve och förbannelse över trappan, som aldrig tog slut. Sedan fortsatte han uppstigandet genom den smala dörren i norra tornet, som nu är stängd för allmänheten. Några ögonblick efter det att han passerat förbi klockburen, kom han till en liten nisch i sidomuren och under dess valvtak fanns en låg, smal dörr; tack vare en glugg i den runda muren mitt emot urskilde han ett väldigt lås och bastanta järnbeslag.

— Äntligen! sade studenten. Här är det otvivelaktigt.

Nyckeln satt i låset, dörren gick inåt. Han sköt sakta upp den och stack in huvudet.

Läsaren har säkerligen sett några arbeten av Rembrandt, som i många hänseenden skulle kunna kallas för målarkonstens Shakespeare. Bland alla dessa underbara gravyrer är det särskilt en, en etsning, som antages föreställa doktor Faust, som det är omöjligt att betrakta, utan att känna beundran. Den framställer en mörk och dyster cell, i mitten ett bord, belamrat med hemska saker, dödskallar, glober, retorter, kompasser, pergament. Vid detta bord står doktorn, klädd i sin vida, långa rock och sin pälsmössa nerdragen ända till ögonbrynen.

Endast hälften av hans kropp syns. Han har till hälften rest sig upp ur en väldig länstol, hans fingerknogar är stödda mot bordet, och han stirrar med bävan och nyfikenhet på en stor, lysande ring av magiska bokstäver, som strålar på väggen i bakgrunden, likt ett solspektrum i en camera obscura. Den kabbalistiska solen tycks dallra för ögat och upp-

180