fylla cellen med sin mystiska strålglans. Det är samtidigt både skrämmande och vackert.
Någonting påminnande om Fausts cell visade sig för Jehans blick, då han vågade sticka in huvudet genom dörröppningen. Det var ett lika dystert och halvmörkt rum. Där fanns ävenledes en stor länstol och ett bord, kompasser, retorter, djurskelett nedhängande från taket, en glob, liggande på golvet, dödskallar på pergamentsblad, fullklottrade med bokstäver och siffror, tjocka manuskript, uppstaplade på varandra; korteligen: allt möjligt vetenskapligt bråte, alltsammans betäckt av damm och spindelväv. Men där fanns ingen lysande trollcirkel, ingen doktor, som betraktar den med hänförelse.
Inte desto mindre var cellen inte tom. En man satt i länstolen och lutade sig fram över bordet. Jehan, mot vilken han satt med ryggen vänd, kunde endast se hans axlar och baksidan av hans huvud, men kunde utan svårighet känna igen detta kala huvud, som naturen bestått en ständig tonsur, liksom för att med detta yttre tecken tillkännagiva ärkedjäknens oemotståndliga prästerliga kallelse.
Jehan kände alltså igen sin bror, men dörren hade skjutits upp så sakta, att dom Claude inte var medveten om hans närvaro. Den nyfikne studenten begagnade sig av tillfället att i lugn och ro granska cellen. En stor ugn, som han till en början inte sett, stod till vänster om länstolen, alldeles under den lilla fönstergluggen. Det dagsljus, som trängde in genom denna öppning, banade sig väg genom en spindelväv, som smakfullt infattat sin rosett i fönstrets spetsbåge och i vars mitt insekten-arkitekten satt orörlig som navet i detta hjul av spetsar. På ugnen stod alla slags kärl, glasflaskor och retorter, lerkrus och kolfat. Med en suck konstaterade Jehan, att där inte fanns någon stekpanna.
— Kokapparaten är alldeles kall! tänkte han.
Det fanns verkligen ingen eld i ugnen, och det såg ut, som om det inte gjorts upp någon där på länge. En glasmask, som Jehan lade märke till bland alkemistredskapen och som ärkedjäknen förmodligen använde som skydd för ansiktet, då han arbetade med farliga substanser, låg i en vrå, betäckt av damm, som om den blivit alldeles glömd. Bredvid den låg en blåsbälg, som var lika dammig och på vars översida fanns en inskription i kopparbokstäver.
Ett stort antal andra inskriptioner fanns, enligt hermetikernas sedvänja, på väggarna, somliga skrivna med bläck, andra ristade med någon skarp metallspets, med grekiska bokstäver, gotiska bokstäver, hebreiska och romerska bokstäver om vartannat. Här och var lyste en och annan som ett baner bland lansspetsar, men merendels utgjordes de endast av korta latinska eller grekiska motton enligt medeltidens sed.
Där fanns även här och var hebreiska formler, av vilka Jehan inte förstod någonting alls. För övrigt syntes överallt stjärnor, människo- och
