djurgestalter och trianglar, som skar varandra, vilket bidrog till att ge väggen utseende av ett pappersblad, över vilket en apa dragit en penna, doppad i bläck.
För övrigt gjorde rummet i sin helhet ett intryck av vanvård och förfall, vilket ävenledes var fallet med instrumenten och redskapen, så att det såg ut, som om deras ägare för långe sedan upphört med sitt arbete för att ägna sig åt annan sysselsättning.
Denne ägare satt nu lutad över ett manuskript, prytt med sällsamma målningar, men tycktes förföljas av någon annan tanke, som ständigt blandade sig i hans meditationer. Åtminstone föreföll det Jehan så, då han hörde honom utbrista, ehuru med små pauser, likt den, som talar i sömnen:
— Ja, så sade Manu, så lärde Zoroaster: solen är född av elden, månen av solen. Elden är universums själ. Dess elementära atomer genomströmmar världen i oändlighet. Vid de punkter, där dessa strömmar skär varandra i himlen, framkallar de ljus; vid de punkter, där de skär varandra på jorden, framkallar de guld. Ljus — guld! Samma sak! Elden i konkret tillstånd, skillnaden mellan det synliga och det gripbara, mellan fluidet och den fasta substansen, mellan ånga och is — ingenting annat! Detta är inte några hugskott, det är naturens hemlighet. Detta ljus, som överströmmar min hand, är guld! Dessa samma atomer, som vibrerar enligt en viss lag, är det endast nödvändigt att kondensera enligt en viss annan lag. Men hur skall detta kunna göras? Somliga har kommit på den tanken att nedgräva en solstråle i jorden — Averroës, ja, det var Averroës, grävde ned en vid den första pelaren till vänster i den stora moskén i Cordova, men valvet får inte öppnas, så att man kan se, om experimentet lyckats, förrän om åttatusen år.
— För tusan! sade Jehan för sig själv. Det var en lång tid att vänta på en écu!
— Andra, fortsatte ärkedjäknen tankfullt, har kommit på den idén, att det skulle vara bättre att operera med en stråle från Sirius. Men det är svårt att få en sådan stråle ren, därför att många andra stjärnors strålar blandar sig med jordisk eld. Flamel! Det ligger ett järtecken i blotta namnet Flamma! Ja, elden, den är allt! Diamanten ligger i kolet, guldet i elden. Men hur skall man kunna utdraga det? Magistri påstår, att det finns vissa kvinnonamn, som besitter en sådan ljuv och hemlighetsfull trollmakt, att det är tillräckligt att uttala dem under operationen. Låt se, vad Manu säger därom: ”Där kvinnor blir ärade, där fröjdar sig gudarna; där de blir föraktade, är det gagnlöst att bedja till Gud. Kvinnoläppar är beständigt rena; de är som rinnande vatten, som solstrålar. Ett kvinnonamn bör vara behagligt, ljuvt, smekande, sluta med öppna vokaler och låta som en välsignelse.” Ja, den vise mannen har rätt. Maria, Sophia, Esmeral… Fördömelse! Ständigt denna tanke!
182
