goda, gamla lag, han, som lät sina passioner strömma ut enligt deras naturliga böjelse, han hade inte en aning om, hur ursinnigt detta hav av mänskliga lidelser stormar och sjuder, när det förgäves vägras utlopp, hur det samlar styrka, sväller och flödar över, hur det bryter ut i invärtes snyftningar och kvävda konvulsioner, tills det slutligen spränger sina fördämningar. Claude Frollos stränga, iskalla uppsyn, detta kalla omhölje av sträv och orubblig dygd hade alltid bedragit Jehan. Den muntre studenten hade inte ens i drömmen kommit att tänka på att lavan kokar och sjuder under Etnas snöbeklädda hjässa.
Det är svårt att säga, om några dylika tankar nu drog genom Jehans själ, men hur yr och tanklös han än var, så förstod han i alla fall, att han hade sett något, som han inte borde ha sett, att han hade uppdagat en av de allra djupaste hemligheterna i sin brors själ, att han inte fick låta Claude komma underfund med det. Då han såg, att ärkedjäknen åter försjunkit i sin förra orörlighet, drog han hastigt tillbaka huvudet och gjorde ett svagt buller utanför dörren, som om någon just kommit upp och tillkännagav sin ankomst.
— Stig in, sade ärkedjäknen från sin plats i cellen. Jag väntade er och lät därför med flit nyckeln sitta kvar i låset. Stig in, mäster Jacques!
Studenten klev helt morskt in. Ärkedjäknen, som kände sig högst illa berörd av detta besök på denna plats, spratt till i sin länstol.
— Det är i alla fall ett namn, som börjar med J, sade studenten med sin friska, odygdiga och näsvisa uppsyn.
Dom Claude hade nu återfått sin vanliga uppsyn.
— Vad har ni här att göra? frågade han.
— Min bror, svarade studenten, i det han vinnlade sig om att antaga en blygsam och allvarlig uppsyn och med oskyldig min plockade på sin mössa, jag har kommit hit för att be om —
— Vad då?
— En moralpredikan, som jag är i stort behov av. Jehan vågade inte tillägga högt: Och litet pengar, som jag är i ännu större behov av. Den sista delen av meningen blev endast frammumlad.
— Min herre, jag är mycket missbelåten med er, sade ärkedjäknen kallt.
— Ack! suckade studenten.
Dom Claude svängde sig om i länstolen och fixerade Jehan skarpt.
— Det gläder mig mycket att träffa er.
Detta var en högst olycksbådande inledning, och Jehan gjorde sig beredd på en svår dust.
— Jehan, jag får dagligen höra klagomål över er. Vad var det för ett slagsmål, i vilket ni misshandlade lille vicomte Albert de Ramonchamp med en käpp?
— Åh, svarade Jehan, det var väl ingenting att tala om! Den lille
184
