lymmeln roade sig med att stänka ned oss studenter genom att låta sin häst galoppera i smutsen.
— Och vad är det för en historia med Mahiet Fargel, vars kappa ni rivit sönder? Tunicam dechiraverunt, lyder anklagelsen.
— Ba! En gammal slängkappa. Den var ingenting värd.
— I anklagelsen står det tunicam, inte capettam. Förstår ni latin?
Jehan svarade inte något.
— Ja, fortsatte prästen, i det han ruskade på huvudet, så är det nu för tiden ställt med studierna och vetandet. Man förstår nätt och jämnt latin, syriskan är obekant, grekiskan så förhatlig, att det inte anses som okunnighet ens av de mest lärda män att hoppa över ett grekiskt ord, utan att läsa det, och att säga: ”Graecum est, non legitur”. (Det är grekiska, läses inte.)
Studenten höjde djärvt blicken.
— Min herr broder, behagar det er, att jag på god franska översätter det grekiska ord, som står skrivet där på väggen?
— Vilket ord?
— Ananke.
En svag rodnad drog över ärkedjäknens bleka kinder, likt rökvirvlar, som utvändigt tillkännager rörelserna på djupet hos en vulkan. Studenten lade knappast märke därtill.
— Nå, Jehan, stammade den äldre brodern. Vad betyder ordet?
— Ödet.
Dom Claude bleknade åter, och studenten fortsatte nonchalant:
— Och ordet under det, som är inristat med samma hand, Anagneia, det betyder okyskhet. Så ni ser, att man kan sin grekiska.
Ärkedjäknen satt tyst. Denna lektion i grekiska hade gjort honom tankfull.
Lille Jehan, som ägde ett bortskämt barns hela fientlighet, ansåg ögonblicket lämpligt att framföra sitt ärende. Så han anslog sin allra ödmjukaste ton och började:
— Min käre broder, känner ni ett sådant hat mot mig, att ni ser riktigt bister ut mot mig med anledning av några små pojkstreck och örfilar, utdelade alldeles rättvist bland några pojkar, quibusdam marmosetis? Som ni ser, min gode broder Claude, kan man sitt latin.
Men denna smeksamma och inställsamma ton utövade inte sin vanliga verkan på den stränge äldre brodern. Inte en enda rynka i ärkedjäknens panna glättades ut.
— Vart vill ni komma med det där? frågade han i skarp ton.
— Nåväl, hör på! utbrast Jehan modigt. Jag behöver pengar.
Vid denna djärva förklaring antog ärkedjäknens ansikte helt och hållet faders- och skolmästareuppsynen.
— Ni vet, monsieur Jehan, att vår förläning Tirechappe endast avkastar
