med sina nålstyng uppeggade det allmänna dåliga humöret.
Bland alla andra fanns där en grupp av dylika muntra odygdspåsar, som efter att ha slagit sönder rutorna i ett fönster helt fräckt slagit sig ned på fönsterbrädan och därifrån kastade sina blickar och sina kvickheter omväxlande bland människorna inne i salen och dem, som stod utanför. Av deras kvickheter och gapskratt samt de skämt, de växlade med sina kamrater från ena ändan av salen till den andra, var det lätt att förstå, att dessa unga män inte delade de övriga närvarandes leda och trötthet, utan förstod att på sitt särskilda sätt njuta av det skådespel, som erbjöd sig för deras blickar och som gjorde det lätt för dem att invänta det andra.
— Min själ, det är ju du, Joannes Frollo de Molendino! ropade en av dem till en liten, blond tjuvpojke med ett vackert, odygdigt ansikte, som klängt sig fast vid bladverket på ett kapitäl. Du kallas med rätta Jean du Moulin (Johan från kvarnen), ty dina två armar och dina två ben påminner om fyra kvarnvingar, som drivs av vinden. Hur länge har du varit här?
— Vid djävulens barmhärtighet, i över fyra timmar, svarade Joannes Frollo, och jag hoppas att de skall räknas av på min tid i skärselden. Jag hörde kungens av Sicilien åtta sångare klockan sju stämma upp första delen av högmässan i Sainte-Chapelle.
— Fina sångare, svarade den andre, vars röster är ännu spetsigare än deras huvudbonader! Innan han instiftade en mässa åt den helige herr Johannes, borde kungen ha tagit reda på huruvida den helige herr Johannes tycker om latinska psalmer med provensalsk brytning.
— Det är just för att bereda sysselsättning åt kungens av Sicilien fördömda sångare, som han gjort det! utbrast med gäll röst en gammal kvinna i folkhopen nedanför fönstret. Jag säger bara, jag: Tusen livres för en mässa! Och omkostnaderna därför faller på fiskmånglerskorna i hallarna!
— Tyst, gumma! inföll en grovt byggd, tjock man, som stod bredvid fiskmånglerskan och höll sig för näsan. Det var ju nödvändigt, att mässan blev instiftad. Eller vill ni kanske, att kungen skulle ha återfallit i sin sjukdom?
— Bra talat, mäster Gilles Lecornu, kunglig hovkörsnär! utropade den lille studenten, som klängde sig fast vid kapitälet.
En skrattsalva från alla studenterna hälsade den stackars hovkörsnärens olycksaliga namn.
— Lecornu! Gilles Lecornu! sade somliga.
— Cornutus et hirsutus (behornad och luden), inföll en annan.
— Nå, än sen då! fortsatte den lille demonen uppe på kolonnen. Vad är det att skratta åt? Den hederlige Gilles Lecornu, bror till mäster Jehan Lecornu, förste grindvakt vid Vincennesskogen, allesammans parisbor-
