Femte kapitlet
DE TVÅ SVARTKLÄDDA MÄNNEN
Vad som vid första blicken slog vännen Jehan (vilken, såsom man lätteligen kan förstå, hade lagt sig till rätta så i sin vrå, att han kunde se och höra allt) var nykomlingens dystra klädsel och uppsyn. Och dock låg det en viss menlöshet utbredd över detta ansikte, men det var menlösheten hos katten eller hos domaren, ett slags tillgjort saktmod. Han var mycket grå och rynkig, närmade sig sextiotalet, hade plirande ögon, vita ögonbryn, hängande läpp och mycket stora händer. När Jehan såg, att det inte var någon mera betydande person, d.v.s. endast en läkare eller en ämbetsman, och att denne mans överläpp var mycket lång, ett tecken till dumhet, kröp han till rätta i sitt hål, förtvivlad över att nödgas stanna, han visste inte hur länge, i en sådan obekväm ställning och i ett sådant otrevligt sällskap.
Vad ärkedjäknen beträffar, så hade han inte ens gjort sig besväret att resa sig upp för att taga emot denna person. Han gav honom ett tecken att slå sig ned på en låg stol alldeles i närheten av dörren, och efter några sekunders tystnad, under vilken han tycktes fortsätta en påbörjad tankegång, sade han i ett slags beskyddareton:
— God dag, mäster Jacques.
— Var hälsad, mästare! svarade den svartklädde.
Det låg i det sätt, varpå å ena sidan detta ”mäster Jacques” och å andra sidan ”mästare” uttalades, samma skillnad som mellan ”herre” och ”nådig herre”. Det var uppenbarligen läraren och discipeln.
— Nå, började ärkedjäknen efter ännu en kort paus, som mäster Jacques tog sig i akt för att bryta, lyckades ni?
— Ack, mästare, svarade den andre med ett dystert leende, jag fortsätter att blåsa. Så mycket aska jag vill, men inte det allra minsta guldkorn.
Dom Claude gjorde en åtbörd av otålighet.
— Det är inte den saken, jag talar om, mäster Jacques Charmolue, utan om rannsakningen med er trollkarl. Är det inte Marc Cenaine han heter, taffeltäckaren vid räkenskapskontoret? Erkänner han sin trolldom? Har tortyren lyckats avtvinga honom en bekännelse?
— Tyvärr inte! svarade mäster Jacques, alltjämt med sitt sorgsna småleende. Ni har inte haft den trösten. Den mannen är en sannskyldig sten; vi skulle kunna koka honom i Marché-aux-Pourceaux utan att få honom att säga något. Vi sparar emellertid ingen möda för att uppdaga sanningen. Han har redan legat på sträckbänken. Vi har redan lagt alla våra järn i elden. Men ingenting hjälper. Den mannen är förskräcklig. Jag kom-
