mer ingen vart med honom.
— Har ni inte funnit något nytt i hans bostad?
— Jo, jo, svarade mäster Jacques och letade i sin ficka. Det här pergamentet. Det finns skrivet på det några ord, som vi inte förstår. Och dock kan kunglige prokuratorn Philippe Lheulier litet hebreiska, som han lärde sig med anledning av rättegången mot judarna vid Rue Kantersten i Bryssel.
Medan mäster Jacques sade detta, rullade han upp ett pergament.
— Ge mig det! sade ärkedjäknen. Efter att ha kastat en blick på det utbrast han: Rena, rama trolldomen, mäster Jacques! Emen-hetan! Det är häxornas rop, när de beger sig av till häxsabbaten. Per ipsum, et cum ipso, et in ipso! Det är den formel, som håller djävulen bunden nere i helvetet igen. Hax, pax, max! Det har att göra med medicin — en formel, som hjälper mot bett av galna hundar. Mäster Jacques, ni är kunglig prokurator i kyrkliga angelägenheter — det här pergamentet är en styggelse.
— Vi skall åter underkasta mannen tortyr. Här är något annat, tillade mäster Jacques och letade i sin påse, som vi funnit hemma hos Marc Cenaine.
Det var ett likadant kärl som de, vilka stod på ärkedjäknens ugn.
— Ah! sade dom Claude. En alkemistdegel!
— Jag skall erkänna för er, återtog mäster Jacques med sitt skygga och dumma leende, att jag prövat den över ugnen men att jag inte lyckats bättre med den än med min egen.
Ärkedjäknen granskade degeln.
— Vad är det, som finns inristat i degeln? Och! Och! Ett ord att driva bort loppor med! Den där Marc Cenaine är en okunnig klåpare! Jag kan utan svårighet tro er; ni kan inte göra guld med den här. Det enda den duger till är att under sommaren ha den stående i alkoven!
— På tal om misstag, sade kunglige prokuratorn för kyrkliga angelägenheter, så studerade jag figurerna över portalen här nere, innan jag kom upp. Är ers högvördighet alldeles säker på att öppnandet av naturfilosofiens bok är framställt på den sidan, som vetter mot Hôtel-Dieu och att av de sju nakna gestalterna vid Vår Frus fötter den med vingar på fötterna är Mercurius?
— Ja, svarade prästen. Så skriver Augustin Nypho, den där italienske doktorn som hade en skäggig demon, som lärde honom allt. För resten kan vi gå ned, så skall jag förklara det för er från texten.
— Tack, mästare, sade Charmolue och bugade sig ända ned till golvet. Apropå det, så hade jag så när glömt den saken. När önskar ni, att jag skall låta gripa den där lilla trollpackan?
— Vilken trollpacka?
— Den där zigenerskan, ni vet, som trots det officiella förbudet kom-
190
