— En börs i er ficka, Jehan! Det är ju som månen i ett ämbar vatten — man ser den, men den finns inte där, det är ingenting annat än en reflex. För tusan, jag kan slå vad om hur mycket som helst att det bara är kiselstenar.
Jehan svarade kallt:
— Ja, det här är de kiselstenar, med vilka jag stenlägger min ficka.
Och utan att tillägga ett enda ord, tömde han ut börsens innehåll på en avvisare.
— Vid Gud! utbrast Febus. Stora vita! Små vita! Denierer! Och riktiga guldörnar! Det är ju riktigt bländande!
Jehan förblev värdig och oberörd. Några små silvermynt hade rullat ned i smutsen på gatan; i sin iver lutade sig kaptenen ned efter dem. Jehan hejdade honom.
— Fy, kapten Febus de Châteaupers.
Febus räknade pengarna. Så vände han sig med en högtidlig min till Jehan och sade:
— Vet ni av, Jehan, att här är mer än tjugutre sols? Vem har ni rånat i natt?
Jehan kastade tillbaka sitt blonda och lockiga huvud och sade, i det han till hälften slöt ögonen, liksom i förakt:
— Man har en bror som är ärkedjäkne och halvidiot.
— Måtte Gud bevara den värde mannen! utbrast Febus.
— Låt oss nu gå och dricka ett glas, sade Jehan.
— Vart skall vi gå? sade Febus. Till ”Evas äpple”?
— Nej, kapten, låt oss gå till La Vieille Science. Där har de en skylt, som är som en rebus, och den tycker jag om.
— Ge tusan i rebusen, Jehan! Vinet är bättre på Evas äpple, och dessutom finns det vid sidan om porten en vinranka i solskenet, som piggar upp dig, medan jag dricker.
— Nåväl! Kör således för Eva och hennes äpple, sade studenten, i det han tog Febus under armen.
De två vännerna styrde sina steg mot ”Evas äpple”. Det är knappast nödvändigt att omtala, att de först stoppade ned pengarna igen och att ärkedjäknen följde efter dem.
Ärkedjäknen följde efter dem, blek och med mörk uppsyn. Var väl detta den Febus, vars förbannade namn varit inblandat i alla hans tankar, sedan hans samtal med Gringoire? Han visste det inte, men det var i varje fall en Febus, och detta magiska namn var en tillräcklig anledning för ärkedjäknen att smyga sig efter de två sorglösa dryckesbröderna, lyssna till deras ord och med spänd uppmärksamhet iakttaga deras minsta rörelser. Ingenting var emellertid lättare än att höra allt de sade, så högt talade de och så föga brydde de sig om att alla, som de mötte, lärde känna deras hemligheter. De pratade om dueller, om flick-
