or, dryckeslag och galna upptåg.
Då de vek om ett gathörn, nådde ljudet av en tamburin deras öron från en öppen plats i närheten. Dom Claude hörde officeren säga till studenten:
— Blixt och dunder! Låt oss raska på.
— Varför det, Febus?
— Jag är rädd att zigenerskan skall få se mig.
— Vilken zigenerska?
— Flickan med geten.
— Esmeralda?
— Just hon, Jehan. Jag glömmer alltid hennes konstiga namn. Låt oss raska på. Hon skulle kunna känna igen mig, och jag vill inte, att hon skall tilltala mig på gatan.
— Känner ni henne således, Febus?
Nu såg ärkedjäknen, att Febus flinade, lutade sig fram och viskade något i örat på Jehan. Så brast Febus i skratt och knyckte med triumferande min på huvudet.
— Verkligen? sade Jehan.
— På min ära! sade Febus.
— I kväll?
— I kväll!
— Är ni säker på att hon kommer?
— Är ni galen, Jehan? Hur kan man någonsin betvivla något sådant?
— Kapten Febus, ni är en lyckans gullgosse.
Ärkedjäknen hörde hela detta samtal. Tänderna skallrade i hans mun, en rysning genomilade hela hans gestalt. Han stod stilla ett ögonblick, lutade sig som en drucken mot en avvisare, började åter gå och följde efter de två kumpanerna.
Då han åter hann fatt dem, hade de bytt om samtalsämne och han hörde dem sjunga med sina lungors hela styrka refrängen i en gammal sång.
Sjunde kapitlet
SPÖKMUNKEN
Den berömda krogen ”Evas äpple” var belägen i l'Université, i hörnet av Rue de la Rondelle och Rue du Bâtonnier. Stora krogsalen, som låg på nedre botten, var mycket stor och mycket låg, och taket uppbars i
196
