mitten av en bastant gulmålad träpelare. Överallt stod bord, blänkande tennstop hängde på väggarna, överallt syntes gäster, flickor i överflöd, ett stort fönster vette mot gatan, en vinranka vid porten, och över ingången gnisslade en järnskylt med ett äpple och en kvinna, rostig av regn och svängande av och an för vinden. Denna vindflöjel var skylten.
Natten föll på, gatan var mörk, och värdshuset, som upplystes av sina tända ljus, lyste på avstånd som en smedja i mörkret och utsände klangen av glas, skratt, svordomar och larm genom de söndriga fönsterrutorna. Genom imman, som värmen i rummet utbredde över innersidan av fönsterglaset, såg man vimlet av människor, och då och då hördes ett skallande gapskratt. De människor, som gick förbi, kastade sällan en blick åt det fönster, varifrån detta larm kom. Endast då och då höjde sig någon liten trasig pojkvasker på tåspetsarna för att ropa in på krogen det gamla rop, varmed man då för tiden hånade drinkare: ”Aux Houls, saouls, saouls, saouls!”
En man promenerade emellertid av och an, utan att låta störa sig av larmet, vände sig om, avlägsnade sig några steg och kom åter tillbaka, likt en vaktpost utanför sin skiltkur. Kappan var uppdragen ända till nässpetsen. Han hade just köpt denna kappa i ett klädstånd alldeles i närheten av ”Evas äpple”, förmodligen för att skydda sig mot marsnattens köld, men kanske även för att dölja sin dräkt. Gång på gång stannade han utanför det immiga fönstret, lyssnade, kikade in och stampade otåligt i marken.
Till sist öppnades krogdörren. Det tycktes vara vad han hade väntat på. Två kumpaner kom ut. Ljusskenet, som nu föll ut genom dörren, belyste för ett ögonblick deras rödmosiga ansikten. Mannen i kappan ställde sig på vakt i en portgång på andra sidan gatan.
— Blixt och dunder! sade den ene av de två kumpanerna. Klockan är strax sju. Det är just den för mitt möte utsatta tiden.
— Jag säger er, sade den andre med tjock röst, att jag inte bor vid Rue des Mauvaises Paroles, jag bor vid Rue Saint-Jean-Pain-Mollet, och ni är egensinnigare än en noshörning om ni säger motsatsen. Var och en vet, att den som en gång suttit på ryggen av en björn, aldrig mera blir rädd, men ni har en fin näsa, då det gäller att spåra upp en liten läckerbit, såsom Saint Jacques säger.
— Jehan, min vän, ni är drucken, svarade den andre.
— Det behagar er att säga det, Febus, svarade den förste raglande, men det är bevisat, att Plato hade en profil som en jakthund.
Läsaren har otvivelaktigt redan känt igen våra två värda vänner, kaptenen och studenten. Det vill synas, som om mannen, som stod på vakt i mörkret, ävenledes hade känt igen dem, ty han följde med långsamma steg efter alla de slingringar, som den raglande studenten tvang kaptenen att göra, ty den sistnämnde, som var en mera härdad drinkare,
