var alldeles redig.
Genom att lyssna ivrigt lyckades mannen i kappan höra hela det intressanta samtal, som följde.
— För tusan! Försök då att gå rakt fram, kandidaten. Ni vet ju, att jag måste lämna er. Klockan är sju, och jag skall träffa en kvinna.
— Lämna mig då! Ni är som slottet Dampmartin, som ständigt håller på att spricka av skratt.
— Vid min mormors vårtor, Jehan, ni pratar verkligen för mycket goja! Apropå det, Jehan, har ni några pengar kvar?
— Herr rektor, det är inte mitt fel. Det lilla slaktarhuset, parva boue cheria —
— Jehan, Jehan, ni vet, att jag lovat att möta den där lilla flickan vid änden av Pont Saint-Michel, att jag inte kan ta henne med mig till något annat ställe än till la Falourdel, den där gamla gumman som bor vid bron, och att jag måste betala för rummet i förskott. Den gamla vitskäggiga käringen vill inte ge mig kredit. Jehan, för Guds skull, vi har väl inte supit upp hela innehållet i prästens börs? Nog har ni väl litet pengar kvar?
— Medvetandet att ha förstört dagen väl är en god och smaklig krydda på kvällen.
— Blixt och dunder! Sluta upp med att prata dynga! Tala om för mig, Jehan, har ni några pengar kvar? Giv mig dem för skock miljoner smådjävlar, i annat fall letar jag igenom hela er kropp om jag också skulle finna er lika lusig som Job och lika skabbig som Caesar!
— Min herre, Rue Galiache är en gata som börjar vid Rue de la Verrerie och slutar vid Rue de la Tixeranderie.
— Ja visst, min gode vän Jehan, min stackars kamrat, Rue Galiache, mycket bra, mycket riktigt. Men i himmelens namn, sansa er. Jag vill bara ha en enda sol, ty klockan är sju.
— Tyst över allt och hör på sången:
”Quand les râts mangeront les cats,
Le roi sera seigneur d'Arras…”
— Nåväl, du Antikrists lärjunge, måtte djävulen strypa dig! skrek Febus och knuffade till den berusade studenten, som raglade mot väggen och gled utefter den sakta ned på Filip Augusts stenläggning. Tack vare den återstod av broderskänsla, som aldrig helt och hållet överger en supbroders hjärta, rullade Febus med foten Jehan till ett av dessa den fattiges örngott, som försynen alltid håller redo vid varje gathörn i Paris och som de rika helt föraktfullt kallar sophögar. Kaptenen lade varsamt Jehans huvud till rätta mot ett sluttande plan av ruttnade kålhuvuden och denne började med ens snarka i den allra präktigaste bas. Emellertid
198
