fanns det ännu litet agg kvar i kaptenens hjärta.
— Så mycket värre för dig, om djävulens kärra hämtar dig i förbifarten, sade han till den stackars sovande studenten och gick sin väg.
Mannen i kappan, som fortsatt att följa efter, stannade ett ögonblick framför den på marken utsträckte studenten, liksom av obeslutsamhet; så drog han en djup suck och följde kaptenen.
Då kapten Febus vek in på Rue Saint-André-des-Artes, observerade han, att någon följde efter honom. Då han händelsevis kastade en blick omkring sig, såg han nämligen en skugga smyga sig efter honom utefter husväggen. Han stannade, skuggan stannade; han gick vidare, även skuggan gick vidare. Detta oroade honom emellertid högst obetydligt.
— Äsch! sade han för sig själv. Det spelar ingen roll, ty jag har inte ett enda öre på mig.
Framför Autonkollegiet stannade han. Gatan låg alldeles övergiven. Medan han stod där och tittade, såg han skuggan närma sig med långsamma steg, så långsamma steg, att han mycket väl hann lägga märke till, att denna samma skugga var klädd i hatt och kappa. Då den kommit nära honom, stannade den och förblev stående lika orörlig som kardinalens staty. Men den riktade på Febus ett par ögon, som lyste som en katts i mörkret.
Kaptenen var modig och skulle inte ha känt någon fruktan för en bov med en dolk i handen. Men denna vandrande bildstod, denna förstelnade människa, kom blodet i hans ådror att isas. Just vid denna tid cirkulerade sällsamma rykten om en spökmunk, som nattetid strövade omkring på Paris gator, och han kom otydligt att tänka på detta rykte.
Han stod obeslutsam ett ögonblick; så bröt han tystnaden, i det han samtidigt försökte skratta.
— Min herre, sade han, om ni är en tjuv, vilket jag hoppas vara fallet, förefaller ni mig som en falk som slår ned på en ihålig nöt. Käre vän, jag tillhör en ruinerad familj. Försök hellre er lycka här strax bredvid, ty i kollegiets kapell finns det en bit av Kristi kors, infattad i silver.
Skuggans hand, som hittills varit dold under kappan, sträcktes fram och föll med ett örngrepp ned på Febus arm, i det skuggan samtidigt talade och sade:
— Kapten Febus de Châteaupers!
— Hur i helvete vet ni mitt namn? sade Febus.
— Jag vet inte bara ert namn, fortsatte mannen i kappan med sin gravlika stämma. Ni har ett möte i kväll.
— Ja, svarade den häpne Febus.
— Klockan sju.
— Ja, om en kvart.
— Hos la Falourdel.
— Alldeles.
