— Hos kopplerskan vid Pont Saint-Michel.
— Ärkeängeln Saint Michel, såsom det heter i Fader Vår.
— Hädare! brummade spöket. Med en kvinna?
— Jag bekänner.
— Som heter…
— Esmeralda, sade Febus i lätt ton. Så småningom hade han återvunnit hela sin vanliga sorglöshet.
Vid detta namn ruskade skuggan ursinnigt kapten Febus’ arm.
— Kapten Febus de Châteaupers, du ljuger!
Den som i detta ögonblick hade sett kaptenens lågande blick, det språng han tog baklänges, så våldsamt att han frigjordes från den andres grepp, den stolta min varmed han lade handen på värjfästet, den som hade sett det, skulle ha blivit förfärad.
— Kristus och satan! utropade kaptenen. Det var ett ord som sällan träffar en Châteaupers’ öra. Du skulle inte våga upprepa det.
— Du ljuger! sade skuggan kallt.
Kaptenen gnisslade med tänderna. Spökmunken, vålnaden, vidskeplighet, allt detta hade han glömt i detta ögonblick. Han såg ingenting annat än en man och en förolämpning.
— Nåväl! Det är bra! stammade han med av raseri halvkvävd röst. Han drog sin värja, och skälvande av vrede fortsatte han: Hör hit! Skynda på! Värjor! Blod! Här på fläcken!
Men den andre rörde sig inte. Då han såg sin motståndare stå där med dragen värja redo att genomborra honom, sade han kallt och bittert:
— Kapten Febus, ni glömmer ert möte.
Anfallen av vrede hos sådana män som Febus är som sjudande mjölk, som av en droppe kallt vatten hindras att koka över. Dessa få ord kom värjspetsen att sänkas mot stenläggningen.
— Kapten, fortsatte mannen, i morgon, i övermorgon, och om en månad, om tio år skall ni finna mig fullt redo att skära halsen av er, men gå först till ert möte.
— Sannerligen, sade Febus, som om han försökte dagtinga med sig själv, en värja och en flicka är två förtjusande saker att träffa på ett och samma möte, men jag kan inte inse, varför jag skall behöva gå miste om den ena av dem för den andras skull, när jag kan få dem båda.
Med dessa ord stack han värjan i skidan.
— Gå till ert möte, återtog den okände.
— Min herre, svarade Febus med en viss förlägenhet, jag tackar er för er artighet. Ni har rätt, det blir tids nog för oss i morgon att klippa till knapphål på Fader Abrahams skinntröja åt varandra. Jag är er mycket förbunden för att ni ger mig tillåtelse att tillbringa ännu en angenäm kvartstimme. Jag hade verkligen hoppats att dessförinnan få sträcka ut er i rännstenen och ändå ha hunnit i rättan tid till damen, detta så
200
