sagt, en stege, som ledde upp till ett vindsrum. Då de kom in i denna håla, drog Febus’ hemlighetsfulle följeslagare upp kappan ända till ögonen. Under tiden skyndade sig kaptenen, som hela tiden svor som en turk, att taga upp sin écu, varvid han samtidigt sade:
— Den heliga Martas kammare.
Den gamla kvinnan tog emot honom, som om han varit en prins, och lade ned écun i en dragkista. Det var samma mynt, som Febus fått av mannen i den svarta kappan. Medan hon vände ryggen till, smög den långhårige, trasige lille pojken, som suttit i askan och lekt, sig fram till kistan, tog upp écun och lade i stället dit ett vissnat blad, som han ryckt från en riskvist.
Den gamla kvinnan gav de två nådiga herrarna, såsom hon kallade dem, ett tecken att följa med och klättrade före dem upp för stegen. Då hon kom upp i vindskammaren, ställde hon ned lampan på en kista, och Febus, som tycktes vara hemmastadd i huset, öppnade en liten dörr, som ledde till en mörk skrubb.
— Stig in här, käre vän, sade han till sin följeslagare. Mannen i kappan lydde, utan att svara ett ord.
Dörren stängdes om honom. Han hörde Febus låsa den utifrån och ögonblicket efteråt gå nedför trappan jämte den gamla kvinnan. Lampan hade de tagit med sig.
Åttonde kapitlet
NYTTAN AV FÖNSTER SOM VETTER MOT FLODEN
Claude Frollo (ty vi förmodar, att läsaren, som är intelligentare än Febus, under hela detta äventyr i spökmunken inte sett någon annan än ärkedjäknen själv) trevade sig ett ögonblick omkring i det mörka kyffe, där kaptenen hade låst in honom. Det var en av dessa skrubbar, som byggmästare emellanåt lämnar i vinkeln som bildas av taket och den vägg som uppbär det. Där fanns varken fönster eller taklucka, och taket sluttade så, att man inte kunde stå rak därinne. Till följd därav var Claude nödsakad att stå nedhukad i dammet och murbruket, som knastrade under hans fötter. Hans huvud brann, och då han famlade sig omkring med händerna, fann han en glasbit, som han tryckte mot sin panna, och denna svalka beredde honom en viss lättnad.
Han hade väntat i en kvarts timme och det föreföll honom, som om han på denna stund hade blivit hundra år äldre. Plötsligt hörde han
202
