trätrappan knarra, någon kom uppför den. Luckan öppnades, och det blev ljust i rummet utanför. I den maskätna dörren till detta kyffe fanns en ganska bred springa, mot vilken han tryckte sitt ansikte, så att han kunde se allt som försiggick i den angränsande kammaren. Först kom den gamla kvinnan med kattansiktet upp genom luckan med lampan i handen; sedan Febus, vridande sina mustascher; sedan en tredje person, Esmeraldas smärta och graciösa gestalt. Prästen såg henne stiga upp genom golvet som en bländande uppenbarelse. Claude darrade, en dimma utbredde sig för hans ögon, hans pulsar dunkade, han kände formlig yrsel; han kunde varken se eller höra.
När han återkom till sina sinnen, var Febus och Esmeralda ensamma; de satt på kistan invid lampan, vars sken belyste deras unga ansikten och en ruskig säng vid bortre änden av rummet.
Alldeles invid sängen fanns ett fönster, vars glas påminde om en av regn genomdränkt spindelväv och genom vilket man såg en flik av himmelen och månen.
Den unga flickan satt där, rodnande, förvirrad, darrande. Hennes långa ögonfransar beskuggade hennes glödande kinder. Officeren, till vilken hon inte vågade höja blicken, strålade av förtjusning. Mekaniskt och med en förtjusande, blyg tafatthet ritade hon med fingret osammanhängande linjer på kistans lock och såg på detta finger. Hennes fot syntes inte, ty den lilla geten hade lagt sig över den.
Kaptenen var mycket elegant enligt den tidens mod.
Det var inte utan svårighet, som dom Claude kunde höra deras samtal, ty blodet dunkade i hans tinningar.
En enformig historia, detta samtal mellan två älskande, ett ständigt upprepande av ”jag älskar dig”, som är mycket enformigt och mycket intetsägande för ointresserade åhörare. Men Claude var ingen ointresserad åhörare.
— O, sade den unga flickan, utan att höja blicken, förakta mig inte, högvälborne herr Febus! Jag vet, att det jag gör, är orätt.
— Förakta er, mitt vackra barn! svarade officeren ridderligt. Förakta er! Varför skulle jag göra det?
— Därför att jag har följt er hit.
— Därvidlag, min sköna, är vi inte alls av samma åsikt. Jag borde inte endast förakta er, utan även hata er.
Den unga flickan såg på honom med förfärad min.
— Hata mig! utbrast hon. Vad har jag då gjort?
— För att jag fått be er så mycket.
— Åh, sade hon, det beror därpå att jag bryter ett löfte… nu kommer jag aldrig att återfinna mina föräldrar… amuletten kommer att förlora sin kraft… men vad gör det?… Varför skulle jag nu behöva far och mor?
