den för att dölja den. Om det inte varit för den rodnad, som glödde på hennes kinder, där hon stod, tyst och orörlig, hade man kunnat taga henne för en bildstod av Blygsamheten. Hennes blick var sänkt.
Vid kaptenens handling hade den hemlighetsfulla amulett som hon bar om halsen, blivit blottad.
— Vad är det där? sade han, i det han begagnade sig av denna förevändning att åter närma sig flickan, som skrämts bort från honom.
— Rör den inte, svarade hon ivrigt. Den är mitt beskydd, Det är genom den, som jag skall återfinna min familj, om jag bevarar mig värdig en sådan lycka. O, släpp mig, kapten! Min mor! Min stackars mor, var är du? Kom till min hjälp! Monsieur Febus, ge mig tillbaka min bröstduk!
Febus drog sig litet tillbaka och sade kallt:
— O, mademoiselle, nu ser jag tydligt att ni inte älskar mig!
— Skulle jag inte älska honom! utbrast den stackars flickan, och samtidigt klängde hon sig ömt fast vid kaptenen och tvingade honom att slå sig ned bredvid henne. Skulle jag inte älska dig, Febus! Hur kan du säga sådana elaka ord som söndersliter mitt hjärta? O, tag mig, gör vad du vill med mig, jag är din! Vad betyder amuletten nu för mig? Vad betyder min mor nu för mig? Du är min mor, eftersom jag älskar dig, Febus, min älskade Febus, ser du mig? Det är jag, se på mig. Det är din lilla flicka, som du inte får stöta tillbaka från dig, som själv kommer för att söka dig. Min själ, mitt liv, min kropp, allt är ditt! Nåväl, låt vara, vi skall inte gifta oss med varandra, det är inte din önskan, och för övrigt, vad är jag annat än en stackars flicka från gatan? Det vore verkligen snyggt, om en stackars danserska skulle bli gift med en officer! Jag var galen, som ens kunde tänka på det. Nej, nej, Febus, nej, jag skall vara din älskarinna, en flicka som skall vara din och endast din. Endast för det är jag skapad, inte för någonting annat. Fläckad, föraktad, vanärad, men vad betyder det? Även älskad! Jag skall vara den stoltaste och den lyckligaste bland kvinnor. Och när jag blir gammal och ful, Febus, då jag inte längre passar till att älska er, högvälborne herre, skall ni tillåta mig att tjäna er. Andra skall brodera skärp åt er, jag, er tjänarinna, skall taga hand om dem. Jag skall polera era sporrar, borsta er rock och rengöra era ridstövlar. Inte sant, min Febus, du skall visa mig så mycket medlidande? Och till dess, älska mig! Det är allt, som vi zigenerskor begär: luft och kärlek.
Med dessa ord slog hon armarna om officerens hals, höjde ögonen mot honom, bönfallande och småleende genom tårarna. Hennes mjuka barm skavdes av det grova tyget och de hårda broderierna på hans rock. Kaptenen, som var alldeles berusad, tryckte sina glödande läppar mot dessa sköna afrikanska axlar, och flickan, som låg där med blicken riktad mot taket skälvde och darrade under hans kyssar.
Plötsligt såg hon över Febus’ huvud ett annat huvud, ett blåblekt, sällsamt, förvridet ansikte med en djävulsk blick, och tätt intill detta
