ansikte syntes en hand, sluten kring skaftet på en dolk. Både ansiktet och handen tillhörde prästen, som lyckats spränga dörren och rusat uti rummet. Febus kunde inte se honom. Den unga flickan förblev orörlig, förstenad, stum under inflytande av denna ohyggliga syn.
Hon var till och med oförmögen att uppge ett rop. Hon såg dolken sänkas mot Febus och åter höjas, drypande av blod.
— Förbannelse! utbrast kaptenen och sjönk till golvet.
Hon svimmade. I samma ögonblick som hennes ögon slöt sig och medvetandet lämnade henne, tyckte hon sig känna en beröring av eld mot sina läppar, en kyss, som brände ännu mer än bödelns glödgade järn.
När hon återkom till medvetande, fann hon sig omgiven av beväpnade soldater. De höll på att bära bort kaptenen som badade i blod; prästen var försvunnen; fönstret i rummet, som vette mot floden, stod vidöppet; man höll just på att taga upp från golvet en kappa, som man antog tillhöra officeren, och hon hörde männen säga:
— Det är en trollpacka som stuckit ned en kapten.
208
