vidare vackra, därför att det bor så mycket fattigt folk i dem, men där bor även flera slaktare, och de är rika karlar och gifta med vackra, anständiga kvinnor.
Den ledamot av domstolen som påmint Gringoire om en krokodil, reste sig upp.
— Tystnad, sade han. Jag ber er, mina herrar, att komma ihåg, att en dolk blev funnen hos den anklagade. Kvinna Falourdel, har ni tagit med er det löv, vartill den écu förvandlades, som den där demonen lämnade er?
— Ja, nådig herre, svarade hon. Jag har sparat det. Här är det.
En rättstjänare lämnade det vissnade lövet till krokodilen, som med en dyster skakning på huvudet lät det gå vidare till presidenten, vilken i sin tur skickade det vidare till kunglige prokuratorn i kyrkliga angelägenheter och så vidare, tills det passerat genom hela salen.
— Det är ett björklöv, sade mäster Jacques Charmolue. Ytterligare ett vittnesbörd om trolldom.
Sedan började en annan medlem av domstolen:
— Vittne, två män gick samtidigt uppför trappan i ert hus, den svartklädde mannen, som ni först såg försvinna, och sedan simma tvärs över Seine i prästkläder, och officeren. Vilkendera av dem gav er écun?
Kvinnan tänkte efter ett ögonblick och sedan svarade hon:
— Det var officeren. Ett mummel drog genom folkmassan.
— Hm, tänkte Gringoire, det väcker till liv vissa tvivel i min själ.
Emellertid blandade sig mäster Philippe Lheulier, extra ordinarie generaladvokat, åter i saken.
— Jag ber att få framhålla för er, mina herrar, sade han, att den mördade officeren i det vittnesmål, som skriftligen upptogs vid hans säng, uppgivit, att han, i det ögonblick den svarte mannen tilltalade honom, misstänkte, att det var spökmunken, och att detta spöke ivrigt uppmanat honom att gå och möta den anklagade och att då han, kaptenen, omtalat att han var utan pengar, den svarte mannen hade givit honom den écu, som officeren sedermera lämnat kvinnan Falourdel. Följaktligen är écun ett mynt från helvetet.
Denna skarpsinniga slutledning tycktes skingra alla tvivel hos både Gringoire och alla andra klentrogna bland åhörarna.
— Mina herrar, ni har alla handlingar i målet, tillade generaladvokaten, i det han satte sig ned, så ni kan rådfråga Febus de Châteaupers’ vittnesmål.
Vid detta namn reste den anklagade sig upp ur sin hopsjunkna ställning, så att hennes huvud höjde sig över mängden och Gringoire kände till sin bestörtning igen Esmeralda.
Hon var mycket blek, hennes hår, som förut varit så omsorgsfullt flätat och prytt med sekiner, föll nu i oordning ned över hennes axlar,
