hennes läppar var blåa, hennes ögon insjunkna.
— Febus! sade hon vilt. Var är han? O, mina nådiga herrar, av medlidande, innan ni dödar mig, tala om för mig, om han ännu är vid liv!
— Tig, kvinna, svarade presidenten. Det tillhör inte våra åligganden.
— O, av medlidande, tala om för mig om han lever, upprepade hon, i det hon knäppte ihop sina vackra, utmärglade händer och man hörde hennes kedjor rassla.
— Nåväl, svarade generaladvokaten strävt, han är döende. Är ni nöjd nu?
Den stackars flickan sjönk åter ihop, mållös, tårlös, likblek.
Presidenten lutade sig fram till en man som stod bakom honom, klädd i en svart kåpa, med en kedja om halsen och en stav i handen, och sade:
— Rättstjänare, för in den andra anklagade!
Nu riktades allas blickar mot en liten dörr, som öppnades och genom vilken till Gringoires häpnad fördes in den näpna lilla geten med de förgyllda fötterna och hornen. Det vackra lilla djuret stannade ett ögonblick på tröskeln med framsträckt hals, liksom om det stått uppe på spetsen av en klippa med en omätlig horisont framför sig. Plötsligt blev det varse zigenerskan, tog ett språng över ett bord och huvudet på en skrivare och var med två skutt framme vid hennes knä. Så lade geten sig behagfullt tillrätta vid matmoderns fötter och tiggde om ett ord eller en smekning, men fången satt orörlig, och inte ens stackars Djali kunde få en blick av henne.
— Ja, ja, det är det där gräsliga djuret, sade kvinnan Falourdel, och jag känner mycket väl igen dem båda två.
Mäster Jacques Charmolue tog nu till orda.
— Med er tillåtelse, mina herrar, skall vi nu börja förhöret med geten.
Geten var verkligen den andra anklagade. Då för tiden var ingenting vanligare än en anklagelse för trolldom mot ett djur. I prevotämbetets handlingar för år 1466 finner man bland annat en besynnerlig förteckning över utgifterna vid rättegången mot Gillet Sulart och hans sugga, avrättade för sina missgärningar i Corbeil. Allting finns upptaget där, kostnaden för en stia åt suggan, veden som åtgick till bålet, tre mått vin jämte bröd, delinkventens sista måltid, som han broderligt delade med bödeln, ja, till och med kostnaderna för elva dagars vakthållning och kost åt suggan. Emellanåt gick man till och med ännu längre än till djuren; Karl den stores och Ludvig den enfaldiges förordningar pålade till och med de ljusfantom, som synes i luften, stränga straff.
Emellertid hade kungliga prokuratorn i kyrkliga angelägenheter utropat:
— Om den demon, som besatt denna get och som har motstått alla besvärjelser, framhärdar i sin trolldom, förbereder vi honom på att vi ser oss nödsakade att gentemot honom tillgripa galgen eller bålet.
214
