rad svarta, skarpa och glesa tänder, som förlänade ugnen utseende av ett av sagornas eldsprutande draksvalg. Vid skenet, som utströmmade från det, såg fången runt omkring sig i rummet fruktansvärda verktyg, vilkas ändamål hon inte förstod. I mitten låg en lädermadrass, nästan vilande på golvet, och över den hängde en läderrem med ett spänne, fastgjord vid en kopparring, som fasthölls av ett plattnäst vidunder, skulpterat mitt i takvalvet. Kniptänger och bräckjärn låg hopade i ugnen och glödgades röda i elden. Det blodröda skenet från eldstaden bidrog endast till att förläna alla dessa hemska ting ett ännu hemskare utseende.
Detta rum kallades helt enkelt ”tortyrkammaren”.
På sängen satt vårdslöst tillbakalutad mäster Pierrat Torterue, den edsvurne tortyrmästaren. Hans medhjälpare, två undersätsiga gnomer med läderförkläden, höll på att vända på järnen i ugnen.
Förgäves uppbjöd den stackars flickan hela sitt mod; när hon trädde in i detta rum, greps hon av förfäran.
Palatsfogdens män ställde upp sig vid ena sidan, prästerna vid konsistoriet på den andra. En skrivare vid ett bord med papper och bläck satt i ett hörn. Mäster Jacques Charmolue trädde med sitt milda småleende fram till flickan.
— Mitt kära barn, sade han, ni framhärdar således i ert nekande?
— Ja, svarade hon med svag röst.
— I så fall, fortsatte Charmolue, blir det vår smärtsamma plikt att förhöra er med strängare medel än vi skulle önskat. Var god och slå er ned på sängen där. Mäster Pierrat, var god och lämna plats åt den unga damen och stäng luckan.
Pierrat reste sig brummande.
— Om jag stänger luckan, mumlade han, slocknar elden.
— I så fall, käre vän, svarade Charmolue, kan ni lämna den öppen.
Emellertid förblev Esmeralda stående. Den där läderbädden, på vilken så många stackars uslingar hade vridit sig, skrämde henne. Märgen i hennes ben isades av förfäran, och hon stod där förvirrad och bedövad. Vid ett tecken av Charmolue grep de två bödelsknektarna tag i henne och tryckte ned henne på sängen. De gjorde henne intet ont, men då dessa män vidrörde henne, och när hon sedan kände lädret under sig, så märkte hon, att allt blodet strömmade tillbaka till hennes hjärta. Hon kastade en vild blick omkring sig i rummet. Hon tyckte sig se, hur allting rörde sig och närmade sig henne, från alla håll, för att klänga sig fast vid henne, nypa och bita i henne, alla dessa vidunderliga tortyrredskap.
— Var är läkaren? frågade Charmolue.
— Här, svarade en svartrock, som hon inte lagt märke till förut.
Hon ryste till.
— Mademoiselle, fortsatte prokuratorn för kyrkliga angelägenheter med sin inställsamma röst, för tredje gången: Framhärdar ni fortfarande
