— Ack, nådig herre, det vet jag inte.
— Ni förnekar dem således?
— Alla!
— Fortsätt, sade Charmolue till Pierrat.
Pierrat vred på skruven, stöveln knep till, och den stackars flickan uppgav ett av dessa ohyggliga skri, som inte kan återges på något mänskligt språk.
— Fortsätt, sade Charmolue till Pierrat.
— Bekänner ni? sade han till zigenarflickan.
— Allt! utbrast den stackars flickan. Jag erkänner! Jag erkänner!
Hon hade överskattat sin styrka, då hon trotsat tortyren.
Stackars barn! Hennes liv hade dittills varit så lyckligt, så angenämt, så ljuvt! Hon hade dukat under för den första smärta, som kommit över henne.
— Mänskligheten bjuder mig att omtala för er, anmärkte kunglige prokuratorn, att ni, då ni bekänner, endast har döden att vänta.
— Jag hoppas det, sade hon.
Och hon sjönk tillbaka på lädersängen, halvdöd, dubbelvikt, fasthängande vid läderremmen, som hon hade spänd om livet.
— Seså, lilla raring, sätt er upp lite, sade mäster Pierrat och lyfte upp henne. Ni ser ut som det gyllene skinnet, som hänger kring halsen på hertigen av Burgund,
Jacques Charmolue sade med hög röst:
— Skrivare, skriv. Unga zigenarflicka, ni erkänner alltså, att ni varit med om häxsabbater, kärleksfester och trolldom tillsammans med onda andar, häxor och gastar? Svara!
— Ja, svarade hon med så svag röst, att ordet knappast kunde uppfattas.
— Erkänner ni er ha sett den bock, som Belsebub låter framträda bland molnen, då han vill hålla häxsabbat och som endast är synlig för dem, som utövar trolldom?
— Ja!
— Att ha idkat dagligt umgänge med djävulen i skepnad av en get, som ävenledes står anklagad?
— Ja.
— Och slutligen erkänner och tillstår ni, att ni tillsammans med djävulen och den vålnad, som vanligen kallas spökmunken, natten den 29 mars mördade en kapten vid namn Febus de Châteaupers?
Hon höjde sina stora ögon mot domaren och svarade, nästan mekaniskt, utan minsta rörelse:
— Ja.
Det var uppenbart, att hela hennes varelse var förkrossad.
— Skriv ned allt detta, skrivare, sade Charmolue. Så vände han sig till
