Så började skrivaren åter skriva. Om en stund lämnade han presidenten en pergamentsrulle. Den stackars flickan hörde åskådarna flytta på sig, pikarna klirra och en iskall röst säga:
— Zigenarflicka! På den dag som det skall behaga vår herre konungen att bestämma, skall ni klockan tolv på dagen, barfota, i blotta linnet och med ett rep om halsen, bli förd i en kärra till Notre-Dames stora portal, och där skall ni undergå kyrkoplikt med ett två markers vaxljus i handen, och därifrån skall ni föras till Grèvetorget, där ni skall hängas och strypas i stadens galge och er get likaledes, varjämte ni till tjänstgörande ämbetsman skall böta tre guldlejon till sonande av de brott, som ni begått och erkänt, nämligen trolldom, ett lättfärdigt levnadssätt och mord på välborne herr Febus de Châteaupers. Måtte Gud ha medlidande med er själ!
— O, det är en dröm, mumlade hon, och sedan kände hon hur grova händer släpade bort henne.
Fjärde kapitlet
”LÅTEN HOPPET FARA”
För att under medeltiden en byggnad skulle vara fullständig, måste det av den finnas lika mycket under som över jorden. Såvida den inte, såsom förhållandet var med Notre-Dame, var byggd på pålar, så hade ett palats, en fästning eller en kyrka alltid dubbel botten. I katedralerna fanns det så att säga ännu en katedral, en låg, mörk, underjordisk och stum och blind, under gångarna ovanför, som översvämmades av ljus och dag och natt var fyllda av klockklang och orgelmusik. Emellanåt var det ett gravvalv. I palatsen och i fästningarna var det ett fängelse, ibland båda delarna samtidigt.
I fästet Saint-Antoine och i Justitiepalatset i Paris och Louvren var dessa underjordiska byggnader fängelser. Våningarna i dessa fängelser blev allt trängre och mörkare, ju längre ned i marken de gick. De bilda lika många zoner, framställde, liksom efter en graderad skala, djupare och djupare skuggor av fasa. Dante hade inte kunnat finna någonting bättre för uppförandet av sitt helvete. Dessa fängelsetunnlar avslutades vanligtvis med en håla, av samma form som botten på en tunna, i vilken samhället placerade de fångar, som dömts till döden.
Det var i en av dessa låga, fuktiga hålor, i en av de av Ludvig den helige grävda fäångelsekamrarna, i Tournelles, som man, otvivelaktigt av
222
