än din dans. Jag ville fly — det var mig omöjligt. Jag var som fastnitad, som fastrotad vid marken. Det var som om golvets marmorhällar stigit upp till mina knän. Jag var tvungen att stanna till slutet. Mina fötter var som is, mitt huvud som eld. Till sist fattade du måhända medlidande med mig, du slutade att sjunga, du försvann. Reflexen av den bländande synen, återljudet av den bedårande musiken lämnade så småningom mina ögon och öron. Då sjönk jag ned i fönsternischen, stelare och hjälplösare än en bildstod, nedstött från sin piedestal. Vesperklockan väckte mig. Jag reste mig upp — jag flydde, men ack, inom mig hade det fallit något, som aldrig mer skulle resa sig upp, det hade kommit över mig något, som jag inte kunde undfly!
Efter ännu ett kort uppehåll fortsatte han:
— Ur stånd att frigöra mig, ständigt hörande din röst kvittra för mina öron, ständigt seende dina fötter dansa på mitt breviarium, under mina nattliga drömmar ständigt kännande din gestalt i beröring med min egen, önskade jag återse dig, röra vid dig, veta vem du var, se huruvida jag verkligen skulle finna dig lik den idealiska bild, som stannat kvar i min själ, måhända skingra min dröm genom konfrontationen med verkligheten. I varje fall hoppades jag, att ett nytt intryck skulle utplåna det förra, och det förra hade blivit mig outhärdligt. Jag uppsökte dig, jag återsåg dig. O, fasa! När jag hade sett dig två gånger, önskade jag återse dig tusende gånger, jag önskade alltid se dig! Hur skulle jag sålunda kunna hejda mig på denna avgrunds brant? Ty jag var inte längre min egen herre. Den andra ändan av en tråd, som djävulen hade bundit om mina vingar, var fastgjord kring hans fot. Jag blev en kringstrykande varelse liksom du själv, jag väntade på dig i portgångar, jag spejade efter dig i gathörnen, jag höll utkik efter dig från mitt torn, För var kväll återvände jag hem till mig, mera tjusad, mera förtvivlad, mera bedårad, mera förtappad!
Jag hade lärt känna, vem du var, en zigenerska, en egyptiska, en tatterska, hur skulle jag då kunna tvivla på trolldom? Hör på. Jag hoppades att en rättegång skulle kunna befria mig från din trollmakt. En trollpacka hade förhäxat Bruno d'Ast. Han hade låtit bränna henne och blev botad. Jag visste det. Jag önskade pröva detta läkemedel. Till en början sökte jag utverka förbud för dig att uppträda på torget framför Notre-Dame, i förhoppning att jag skulle glömma dig, om du inte kom tillbaka mera. Du brydde dig inte om det, du kom tillbaka. Då kom jag på den tanken att föra bort dig. En natt försökte jag göra det. Vi var två. Vi hade redan gripit tag i dig, då den där eländige officeren skyndade fram. Han befriade dig. Detta blev början till dina olyckor, till min och till hans. Till sist, när jag inte visste vad jag skulle göra, vad det skulle bli av mig, angav jag dig för konsistoriet. Jag trodde att jag skulle bli botad på samma sätt som Bruno d'Ast. Jag hyste även en otydlig tanke på att
228
