tror, att såret alltjämt blöder.
Han öppnade sin kåpa. Hans bröst var faktiskt sargat som av en tigers klo, och på dess ena sida syntes ett stort, ännu oläkt sår.
Fången ryggade tillbaka av fasa.
— O! sade prästen. Unga flicka, hav medlidande med mig! Du anser dig olycklig. Ack! Ack! Du vet inte, vad olycka är. O! Att älska en kvinna, att vara präst, att vara hatad, att älska henne av hela sin själ, att veta, att man för hennes minsta småleende skulle vilja giva sitt hjärteblod, sitt goda namn och rykte, sin själs frälsning, sin odödlighet, detta livet och det tillkommande — och att då se henne älska en soldatuniform och inte kunna erbjuda henne något annat än en prästkaftan, för vilken hon endast känner fruktan och avsky! Att vara närvarande med sin svartsjuka och sitt raseri, medan hon på en ömklig och narraktig skrävlare slösar sin kärlek och sin skönhets skatter! Vet du vad tortyr vill säga, uthärdad under långa nätter, då blodet sjuder i ens ådror, hjärtat är nära att brista och tänderna biter i handen, outtröttliga bödlar som ständigt vänder en på sitt glödande halster av kärlek, svartsjuka och förtvivlan? Unga flicka, förbarmande! Ro för ett ögonblick! En handfull aska på detta glödande kol! Jag besvär dig, avtorka svetten, som i stora droppar pärlar på min panna! Barn, martera mig med ena handen, men smek mig med den andra! Hav förbarmande, unga flicka! Hav förbarmande med mig!
Prästen rullade sig på det våta golvet och dunkade huvudet mot stentrappan. Den unga flickan lyssnade till honom, såg på honom. Då han tystnade, utmattad och flämtande, upprepade hon i en viskning:
— O, min Febus.
Prästen kröp på knäna fram till henne.
— Jag bönfaller dig, utropade han, om du har något hjärta i kroppen, så stöt mig inte tillbaka! O, jag är olycklig! Då du uttalar detta namn, olyckliga flicka, är det, som om du mellan dina tänder krossade alla mitt hjärtas fibrer. Förbarmande! O, om du blott ville!… O, så lyckliga vi skulle kunna bli! Vi skulle fly — jag skulle hjälpa dig att fly härifrån — vi skulle uppsöka den plats på jorden, där solen lyser klarast, där träden är grönast och där himlen är blåast. Vi skulle älska varandra, våra två själar skulle uppgå i varandra, vi skulle känna en outsläcklig törst efter varandra, som vi ständigt och utan uppehåll skulle släcka i kärlekens aldrig sinande källa!
Hon avbröt honom med ett hemskt, gällt skratt.
— Men se då, vördade fader! Ni har blod på händerna!
Prästen förblev orörlig ett ögonblick med blicken riktad på sin hand.
— Javisst, fortsatte han med ett sällsamt lugn. Kränk mig, håna mig, krossa mig med ditt förakt, men kom, kom! Låt oss skynda. Det skall ske i morgon, säger jag dig. Detta ohyggliga, att se dig föras bort i den där
230
