kärran! O, förbarmande! Aldrig har jag känt såsom nu, hur högt jag älskar dig. O, följ med mig! Du skall få tid att lära dig att älska mig, sedan jag räddat dig. Du skall få så lång tid på dig, som du vill, men kom! I morgon! I morgon! Galgen, din avrättning! O, rädda dig! Skona mig!
Han grep henne i armen, han var vild, han ville släpa henne med sig.
Hon fixerade honom med sin stela blick.
— Vad har det blivit av Febus?
— Ah, sade prästen och släppte hennes arm. Du har intet medlidande.
— Vad har det blivit av min Febus? upprepade hon kallt.
— Han är död! utropade prästen.
— Död! sade hon i samma kalla och livlösa ton. Varför talar du då till mig om att leva?
Han hörde inte på henne.
— Ja, sade han som om han talat för sig själv, han måste vara riktigt död. Dolken trängde djupt in. Jag tror att jag nådde hans hjärta med dolkspetsen. O, hela min själ låg i denna dolkspets!
Den unga flickan kastade sig över honom som en uppretad tigrinna och knuffade honom med övernaturlig styrka mot trappan.
— Gå, vidunder! Gå, mördare! Låt mig dö! Måtte bådas vårt blod ständigt klibba vid din panna! Bli din, präst? Aldrig, aldrig! Ingenting skall förena oss, inte ens själva helvetet! Gå, usling! Aldrig!
Prästen hade vacklat mot trappan. Han frigjorde under tystnad sina fötter från kåpans veck, tog sin lykta och började långsamt gå uppför trappan, som ledde till dörren. Han öppnade dörren och gick ut. Helt plötsligt såg den unga flickan åter hans huvud; ansiktsuttrycket var förfärande, och han skrek, hes av raseri och förtvivlan:
— Jag säger dig, att han är död!
Hon föll med ansiktet mot golvet, och sedan hördes nere i fängelsehålan intet annat ljud än plaskandet av vattendroppen, som i mörkret krusade pölens yta.
Femte kapitlet
MODERN
En morgon, då majsolen steg upp över mörkblåa skyar, hörde cellkvinnan i Tour-Roland bullret av vagnshjul, av hästar och klirrandet av järn från Grèvetorget. Hon stördes endast helt litet därav, men knöt ihop sitt hår över öronen för att utestänga ljudet, och liggande på sitt knä åter-
