stränga uppsyn kunnat taga honom för en bretagnisk bågskytt vid monsieur de Berrys livvakt.
Andra kapitlet
PIERRE GRINGOIRE
Men medan han talade, skingrades så småningom den allmänna beundran, som framkallats av hans kostym, och när han kom till de olycksaliga slutorden: ”Vi skall börja, så fort hans eminens kardinalen anlänt”, drunknade hans röst i en orkan av skratt och visslingar.
— Börja med detsamma! Mysteriespelet med detsamma! ropade folkmassan. Och bland alla dessa röster urskilde man Joannes de Molendinos, som genomträngde larmet som en visselpipa. Börja genast! gallskrek studenten.
— Ned med Jupiter och kardinalen av Bourbon! skrek Robin Poussepain och de övriga studenterna i fönstret.
— Föreställningen med detsamma! upprepade folkmassan. Ögonblickligen! Genast! I galgen med komedianterna och kardinalen!
Den förfärade stackars Jupiter, som bleknade under sminket, släppte sin blixt och tog sin hjälm i handen. Så bugade han sig och stammade:
— Hans eminens… ambassadörerna… madame Margareta av Flandern…
Han visste inte vad han skulle säga. I djupet av sitt hjärta fruktade han, att han skulle bli hängd i vilket fall som helst.
Hängd av folkmassan, om han lät den vänta, hängd av kardinalen, därför att han inte hade väntat, och följaktligen såg han en avgrund, d.v.s. en galge, på ömse sidor om sig.
Lyckligtvis kom det i detta ögonblick någon, som hjälpte honom ur klämman och själv tog på sig ansvaret.
En individ, som hållit sig innanför balustraden i tomrummet kring marmorbordet och som ingen än så länge hade lagt märke till, därför att hans långa, gängliga gestalt helt och hållet utplånats av kolonnen, mot vilken han stått lutad, en lång, mager, blek, blond man, ännu ung, fastän med veck i pannan och på kinderna, med strålande ögon och en leende mun, klädd i en blanksliten gammal rock, närmade sig marmorbordet och gjorde ett tecken åt den stackars olycksfågeln. Men denne såg honom inte.
Nykomlingen gick ett steg närmare och sade:
20
