blick mot honom och deras hår blandades och förgylldes av samma solstråle.
— Febus, viskade Fleur-de-Lys plötsligt, vi skall gifta oss om tre månader. Svär, att ni aldrig älskat någon annan än mig.
— Jag svär det, sköna ängel! svarade Febus, och hans passionerade blick lades till det uppriktiga tonfallet i hans röst. Det är mycket möjligt, att han till och med själv trodde, vad han sade.
Emellertid hade den goda modern, förtjust att se de två förlovade i så gott samförstånd, lämnat rummet för att sköta om några hushållsbestyr. Febus observerade det, och denna ensamhet gjorde den äventyrlige kaptenen till den grad djärv, att ganska sällsamma tankar började draga genom hans hjärna. Fleur-de-Lys älskade honom, han var förlovad med henne, de var ensamma, hans gamla böjelse för henne hade åter blossat upp, visserligen inte i sin första friskhet, men i hela sin glöd. När allt kom omkring, kunde det inte vara något stort brott att smaka litet på kornet, innan det var bärgat. Jag vet inte, om det var just dessa tankar som vaknade till liv hos honom, men plötsligt kände Fleur-de-Lys sig oroad av uttrycket i hans ögon. Hon tittade sig omkring och såg, att modern hade lämnat dem.
— Min Gud! sade hon rodnande och förvirrad. Det är mycket varmt här inne.
— Ja, jag tror det, svarade Febus. Det är nästan middag nu, och solen bränner hett. Det finns ingen annan hjälp än att draga för gardinerna.
— Nej, nej! utbrast den stackars flickan. Tvärtom, jag behöver frisk luft.
Och likt en hind, som vädrar det annalkande kopplet, reste hon sig upp, skyndade fram till fönstret, öppnade det och rusade ut på balkongen.
Smått förargad följde Febus efter henne ut.
Den öppna platsen framför Notre-Dame, mot vilken balkongen vette, företedde i detta ögonblick en hemsk och sällsam anblick, som plötsligt kom Fleur-de-Lys’ bävan att få en annan inriktning.
En ofantlig människomassa, som fyllde alla de angränsande gatornas mynningar, betäckte hela det så kallade torget. Den låga mur, som omgav själva planen, skulle inte ha varit till fyllest att hejda folkmassan, om den inte hade varit kantad med täta leder av stadsvakter. Tack vare denna skog av pikar och hillebarder var den öppna platsen tom. Ingången till kyrkan bevakades av en trupp av biskopens egna män. De stora portarna var stängda, vilket stod i sällsam kontrast till de otaliga fönstren överallt vid torget, som alla stod på vid gavel och i vilka man såg tusentals huvuden invid varandra, liksom kanonkulor i en artilleripark.
Då och då skar någon gäll röst genom det allmänna sorlet.
— Säg, Mahiet Baliffre, skall de hänga henne här?
238
