— Dumsnut! Det är här som hon skall göra kyrkoplikt i bara linnet. Vår Herre skall spotta litet latin i ansiktet på henne. Det görs alltid här klockan tolv på dagen. Om det är galgen som du vill titta på, måste du gå till Grèvetorget.
— Jag skall gå dit sedan.
— Tala om för mig, Boucanbry, är det sant, att hon vägrar att bikta sig?
— Jag har hört sägas så, Bechaigne.
— O, en sådan hedning!
— — —
— Ja, herrn, det brukas så. Palatsfogden är skyldig att utlämna missdådaren i och för avrättning, så fort domen är fälld, om det är en lekman till Paris prevot, om det är en prästman till den biskopliga inkvisitionen.
— Tack för upplysningen, min herre…
— — —
— O, min Gud! sade Fleur-de-Lys. Den stackars varelsen!
Denna tanke fyllde med sorgsenhet den blick, som hon kastade över folkhopen. Kaptenen, vars uppmärksamhet upptogs bra mycket mer av henne än av denna samling slödder, fingrade med förälskad min på hennes halsduk. Hon vände sig om med halvt småleende, halvt bönfallande min.
— Var snäll och låt mig vara i fred, Febus. Kom min mor in, så skulle hon se er hand.
I samma ögonblick slog klockan i Notre-Dame långsamt tolv. Ett sorl av tillfredsställelse drog genom massan. Den sista vibrationen av det tolfte slaget hade knappast förtonat, förrän detta hav av huvuden började krusas liksom vågorna av en vindil, och ett väldigt skri höjdes från marken, från fönstren och från hustaken:
— Nu kommer hon!
Fleur-de-Lys satte händerna för ögonen för att slippa se.
— Min förtrollerska, sade Febus, vill ni inte gå in?
— Nej, svarade hon, och dessa ögon, som hon just hade slutit av rädsla, öppnades åter av nyfikenhet.
En kärra, dragen av en grov normandisk häst och helt och hållet omringad av ryttare i violetta uniformer med vita kors, hade just svängt in på den öppna platsen. Stadsvakten beredde plats för den genom mängden genom ett kraftigt användande av sina vita läderpiskor. Vid sidan av vagnen red några domstolstjänstemän, lätt igenkännliga på sina svarta dräkter och sin dåliga hållning i sadeln. Mäster Jacques Charmolue paraderade i spetsen för dem. I den ödesdigra kärran satt en ung flicka med händerna bakbundna och utan någon präst vid sin sida. Hon var i blotta linnet, hennes långa svarta hår (ty det var då för tiden sed att inte klippa av det förrän vid foten av galgen) böljade ned över hennes hals och hennes blottade skuldror.
