Igenom dessa upplösta och böljande lockar, mera glänsande än en korps fjäderskrud, syntes ett grovt och skrovligt rep, som skavde den stackars flickans vackra, smala hals och lindade sig kring den som en mask kring en blomma. Under detta rep glänste en liten amulett, prydd med gröna glasbitar, som hon förmodligen fått behålla, endast därför att man inte ansett det löna mödan att vägra henne det, då hon gick sin död tillmötes. Åskådarna uppe i fönstren kunde på botten av kärran urskilja hennes nakna ben, som hon försökte dölja under sig, liksom en sista återstod av kvinnlig instinkt. Vid hennes fötter låg en liten get, vars ben ävenledes var bundna. Den livdömda höll med tänderna ihop sitt illa tillslutna linne. Det såg ut, som om hon i sitt bottenlösa elände led ytterligare av att naken bli utsatt för allas blickar.
— Jesus! sade Fleur-de-Lys i det hon vände sig till kaptenen. Titta, käre kusin! Det är den där gemena zigenerskan med geten.
Febus, som stirrade ned på kärran, hade blivit mycket blek.
— Vilken zigenerska med geten? stammade han.
— Åh, svarade Fleur-de-Lys, kommer ni inte ihåg?
Febus avbröt henne.
— Jag förstår inte alls vad ni menar.
Han tog några steg för att gå tillbaka in i rummet, men Fleur-de-Lys, som för kort tid sedan varit så svartsjuk med anledning av just denna samma zigenerska, kastade nu en skarp och misstänksam blick på honom. I detta ögonblick drog hon sig otydligt till minnes, att hon hört talas om en kapten, vars namn varit inblandat i processen mot denna trollpacka.
— Vad är det fatt med er? sade hon till Febus. Man skulle kunna tro, att åsynen av den där kvinnan gjort er förvirrad.
Febus gjorde ett misslyckat försök att skratta.
— Mig? sade han. Nej, visst inte. En sådan idé!
— Stanna i så fall, sade hon i befallande ton, och låt oss se på ända till slutet.
Den stackars kaptenen hade inte annat val än att stanna. Det beredde honom emellertid en viss lättnad att se, att den livdömda satt med blicken mot botten av kärran. Det var endast alltför sant, att det var Esmeralda. I detta sista stadium av vanära och olycka var hon alltjämt mycket vacker; hennes stora, svarta ögon såg större ut i det avtärda ansiktet, och hennes bleka profil var ren och sublim. Hennes nuvarande utseende förhöll sig till hennes förutvarande såsom en av Masaccios madonnor till en av Rafaels; hon var spädare, magrare, svagare.
Vad hennes tillstånd beträffar, så tycktes hon befinna sig i ett slags dvala; bortsett från att hennes blygsamhet fanns kvar, var hela hennes själ bruten och befann sig i ett tillstånd av bedövning och förtvivlan. Hennes kropp slängde av och an vid varje stöt av kärran, liksom någon-
240
