ting livlöst eller brustet, hennes blick var stel och slocknad. En tår syntes alltjämt i hennes öga, men orörlig, liksom om den stelnat till is.
Emellertid hade den dystra kavalkaden banat sig väg genom folkmassan under åskådarnas tjut av glädje och nyfikna blickar. Den historiska troheten nödgar oss emellertid att intyga, att till och med bland de mest hårdhjärtade fanns det många som greps av medlidande, då de såg henne så skön och så förkrossad.
Kärran hade kört in på planen framför kyrkan och stannat vid stora porten.
Eskorten ställde upp sig på ömse sidor. Bland folkmassan rådde nu tystnad, och mitt under denna tystnad, så högtidlig och ängslig, svängde den stora porten upp liksom av sig själv på sina gångjärn med ett svagt gnisslande läte. Nu såg man i hela dess utsträckning kyrkans inre, dystert svartklätt, sparsamt upplyst av några få vaxljus, som tindrade långt borta på högaltaret, gapande som mynningen av en grotta mot den av ljus översvämmade kyrkplanen. Allra längst in i dunklet av det sluttande takvalvet, urskilde man otydligt ett jättelikt silverkors, glänsande mot ett svart draperi, som nådde från valvtaket ned till golvet. Skeppet var tomt och öde. Men i det bortre koret rörde sig några präster, och i samma ögonblick, som den stora porten gled upp, utströmmade ur kyrkan en högtidlig och entonig sång, vilken liksom stänkte på den livdömdas huvud fragment av dödspsalmen.
Folkmassan lyssnade under andaktsfull tystnad.
Den stackars flickan tycktes förlora sin blick och sitt medvetande inne i katedralens mörka inre. Hennes bleka läppar rörde sig, som om hon mumlade böner, och när bödelsknekten kom fram för att hjälpa henne ned ur kärran, hörde han henne i en viskning upprepa ordet: ”Febus”.
Han frigjorde hennes händer och lät henne stiga ned ur kärran, åtföljd av geten, vars ben man ävenledes frigjorde och som bräkte av förtjusning över att åter vara fri. Sedan lät de henne barfota gå över stenläggningen fram till den stora portalens nedersta trappsteg, under det att repet, som hon bar om halsen, släpade efter henne och liknade en orm, som förföljde henne.
Nu inträdde en paus i sången inne i kyrkan. Ett stort guldkors och en rad vaxljus satte sig i rörelse därinne i mörkret. Man hörde, hur de brokigt klädda schweizarnas hillebarder klirrade mot stengolvet, och några minuter senare trädde en lång procession av präster i mässdräkter och dekaner i sina korta kåpor långsamt ut ur kyrkan närmande sig den livdömda. Men hennes blick vilade oavvänt på den, som gick i spetsen för processionen omedelbart efter korset.
— O, viskade hon, rysande, för sig själv. Det är åter han — prästen!
Det var verkligen ärkedjäknen. Till vänster om honom gick underkorsångaren och till höger försångaren, bärande sin ämbetsstav. Han gick
