Det var verkligen han, hon kunde inte tvivla på det. Han var där, vacker, vid liv, klädd i sin lysande uniform, med fjäderbusken i hatten och värjan vid sidan!
— Febus! ropade hon. Min Febus.
Darrande av kärlek och hänförelse, ville hon sträcka ut armarna mot honom, men de var bundna.
Så såg hon kaptenen rynka pannan; en vacker ung kvinna, som stödde sig mot hans arm, såg på honom med föraktfull min och vredgad blick. Så försvann han och damen hastigt in genom balkongens glasdörr, som omedelbart stängdes efter dem.
— Febus! utropade den stackars flickan. Kan det vara möjligt, att du tror det?
En vidunderlig tanke hade just vaknat till liv inom henne. Hon kom att tänka på att hon blivit dömd till döden för mord på Febus de Châteaupers.
Ända till nu hade hon uthärdat allt, men detta sista slag blev för mycket. Hon sjönk medvetslös ned på stenläggningen.
— Seså, sade Charmolue, lyft upp henne i kärran och låt oss få slut på det här.
Än så länge hade ingen observerat, att i det galleri med kungliga bildstoder, som var uthugget omedelbart över portvalvet, befann sig en sällsam åskådare, som ända till dess iakttagit allt med en sådan orörlig uppmärksamhet, med en sådan framsträckt hals, ett sådant vanskapligt ansikte, att om det inte varit för hans till hälften röda, till hälften violetta kläder, man hade kunnat taga honom för ett av dessa stenvidunder, genom vilkas munnar katedralens långa stuprännor i sexhundra år utgjutit sig. Ingenting av allt det, som försiggått framför ingången till Notre-Dame sedan klockan tolv på middagen, hade undgått denne åskådare. Och genast i början hade han, utan att någon lagt märke därtill, vid en av galleriets små pelare gjort fast ett starkt rep med knutar på, vars andra ände föll ned på marken. Då detta var gjort, hade han helt lugnt slagit ned för att se på, och endast visslat till, då en trast flugit förbi honom. Men just i det ögonblick då de två bödelsknektarna skulle åtlyda Chamolues flegmatiska tillsägelse, klev han över balustraden däruppe, grep om tåget med sina fötter, knän och händer och gled sedan ned över denna sida av fasaden som en regndroppe över en fönsterruta, rusade fram mot de båda bödelsknektarna med snabbheten hos en katt, som just fallit ned från ett hustak, slog omkull dem med sina väldiga knytnävar, grep tag i flickan med ena handen, liksom då ett barn griper tag i en docka, tog ett språng in i kyrkan, lyfte upp flickan över sitt huvud och ropade med skallande stämma:
— Fristad!
Allt detta hade försiggått med en sådan hastighet, att om det hade
244
