varit natt, man hade kunnat se det vid skenet av en enda blixt.
— Fristad! Fristad! upprepade folkmassan, och applåderna av tiotusentals händer kom Quasimodos enda öga att stråla av glädje och stolthet.
Denna chock återkallade den livdömda till medvetande. Hon slog upp ögonen, såg på Quasimodo och slöt dem åter, liksom utom sig av förfäran för sin räddare.
Charmolue, bödlarna och hela eskorten stod där alldeles handfallna. Saken var den, att de livdömda var okränkbara inom Notre-Dames murar. Katedralen var en erkänd tillflyktsort. All mänsklig jurisdiktion upphörde vid dess tröskel.
Quasimodo hade stannat under den stora portalen. Hans breda fötter tycktes vila lika säkert på kyrkans stengolv som de tunga romerska pelarna. Hans stora, lurviga huvud satt inklämt mellan skuldrorna som på ett lejon, ett djur som likaledes har en man men ingen hals. Han höll den unga flickan, som darrade i hela kroppen, i sina knotiga händer, som om hon varit ett vitt draperi, men han bar henne så försiktigt, som om han fruktat, att hon skulle brytas av eller vissna. Det var, som om han hållit i något mycket ömtåligt, utsökt, dyrbart, avsett för andra händer än hans. I ena ögonblicket såg han ut, som om han inte vågat komma åt henne ens med sin andedräkt, men i det andra tryckte han henne mot sitt knotiga bröst, som om hon varit hans enda goda, hans skatt, liksom detta barns moder skulle ha gjort. Hans gnomöga, som vilade på henne, översvämmade henne med ömhet, sorg och medlidande, och sedan höjdes det åter, skjutande blixtar. Då skrattade och grät kvinnorna, människorna stampade i marken av förtjusning, ty i detta ögonblick hade Quasimodo verkligen sin skönhet. Ja, detta hittebarn, denne föräldralöse, denne utstötte, var skön att skåda. Han kände sig hög och ädel i sin styrka. Han stod kapprak och blickade rakt i ansiktet detta samhälle, från vilket han var utstött och i vilket han dock nu hade ingripit så kraftigt, denna mänskliga rättvisa, som han, fattig och hjälplös som han var, hade krossat med Guds hjälp.
Och dessutom, låg det något rörande i detta beskydd, som en så vanskaplig varelse skänkte en, som var så olycklig, i den omständigheten att en stackars dödsdömd flicka blev räddad av Quasimodo. Det var de två ytterligheterna av naturens och samhällets elände som möttes och bistod varandra.
Efter några få minuters triumf hade Quasimodo emellertid med sin börda försvunnit in i kyrkans mörka inre. Folkmassan, som älskade varje exponerande av styrkan, sökte honom med blicken under de mörka valven och beklagade, att han så hastigt undandragit sig dess bifall. Plötsligt blev han åter synlig i bortre änden av de franska konungarnas galleri. Han sprang över det som en galning, hållande sitt byte i armarna och ropande:
