— Jupiter — min käre Jupiter!
Den andre hörde fortfarande inte.
Den långe, blonde, som nu blev otålig, ropade nästan i hans öra:
— Michel Giborne!
— Vem ropar på mig? frågade Jupiter och spratt till, som om han vaknat.
— Jag, svarade den svartklädde.
— Ah! sade Jupiter.
— Börja nu! återtog den andre. Uppfyll folkets önskan. Jag åtar mig att blidka fogden, som i sin tur får blidka kardinalen.
Jupiter drog ett andetag av lättnad.
— Herrar medborgare, ropade han med sina lungors hela styrka till mängden, som fortsatte att vissla. Vi skall genast börja.
— Evoë, Jupiter! Applådera, medborgare! ropade studenterna, och folket jublade:
Öronbedövande applåder följde och även sedan Jupiter redan hade försvunnit in i klädlogen, skakade salen alltjämt under bifallsyttringarna.
Under tiden hade den okände, som på ett så underbart sätt besvurit stormen, blygsamt dragit sig tillbaka i skuggan av kolonnen, och han hade otvivelaktigt förblivit osynlig, orörlig och stum som förut, om han inte hade ryckts därifrån av två unga flickor i första ledet av åskådarna, som lagt märke till hans samtal med Michel Giborne-Jupiter.
— Mäster, sade den ena av dem, i det hon gav honom ett tecken att komma närmare.
— Tyst, min kära Liénarde, sade hennes granne, söt, fräsch och stolt i hågen tack vare sin söndagsstass. Han är inte någon klerk, utan lekman, så han kallas inte mäster, utan min herre.
— Min herre, sade Liénarde,
Den okände trädde fram till balustraden.
— Vad önskar damerna? frågade han ivrigt.
— Åh, ingenting, svarade Liénarde förvirrad. Det är min granne Gisquette de la Gencienne, som vill tala med er.
— Visst inte, inföll Gisquette rodnande. Det var Liénarde, som sade mäster till er, och jag sade henne, att man säger min herre.
De båda unga flickorna slog ned ögonen. Mannen, som inte önskade något högre än att inlåta sig i samtal med dem, betraktade dem leende.
= Ni har således ingenting alls att säga mig?
— Nej, ingenting alls, svarade Gisquette.
— Ingenting, sade Liénarde.
Den långe, blonde unge mannen tog ett steg för att draga sig tillbaka. Men de två nyfikna flickorna hade ingalunda för avsikt att släppa sitt byte.
— Min herre, utbrast livligt Gisquette med impulsiviteten hos en kvin-
