hade krossat dem mot varandra.
Och medan han sålunda pejlade sin själ, när han såg vilket stort utrymme naturen där hade givit åt passionerna, smålog han ännu bittrare. Ur djupet av sitt hjärta grävde han upp allt sitt hat, hela sin ondskefullhet, och med den kalla blicken hos en läkare, som undersöker en patient, uppdagade han, att detta hat, denna ondskefullhet endast var ett slags förvriden kärlek, att kärleken, denna källa till dygd hos människan, förvandlas till något ohyggligt i en prästs hjärta och att en sådan man som han genom att göra sig till präst gör sig till en djävul. Då uppgav han ett hemskt skratt, men han bleknade plötsligt åter då han skärskådade den värsta sidan av sina ödesdigra lidelser, av denna frätande, giftiga, ondskefulla och oförsonliga kärlek, som drivit den ena av dem till galgen och den andre till helvetet — hon dömd till döden, han dömd till evig förbannelse.
Och åter skrattade han, när han tänkte på att Febus ännu levde, att kaptenen var vid liv, glad och lycklig, hade vackrare uniformer än någonsin och en ny älskarinna, som han tog med sig för att se på när den förra hängdes. Och han hånskrattade åt sig själv med fördubblad bitterhet, när han tänkte på att av de levande varelser, vilkas död han hade önskat, hon, som han inte hatade, var den enda, som han i själva verket inte hade förfelat.
Ack, hon! Hon! Det var den fixa idé, som ständigt förföljde honom, som marterade honom, som frätte på hans hjärna och sönderslet hans hjärta. Han kände ingen vrede mot sig själv, ingen ånger. Allt det han hade gjort var han redo att göra omigen, ty han föredrog att se henne i bödelns händer framför att se henne i kaptenens armar.
Det gavs ett ögonblick bland alla andra, då han kom att tänka på att kanske just i denna minut den hemska kedja, som han hade sett på morgonen, drog till sin ögla av järn kring denna späda och vackra hals. Vid denna tanke trängde svetten fram genom alla hans porer.
I nästa ögonblick utmålade han för sin fantasi Esmeralda, sådan han hade sett henne första gången, livlig, sorglös, glad och högtidsklädd, dansande, bevingad, harmonisk, och Esmeralda sådan han senast sett henne i blotta linnet, med repet om halsen, med sina bara fötter långsamt stigande uppför galgens skrovliga trappsteg. Han utmålade för sig denna dubbla syn så livligt, att han skrek till.
Medan denna orkan av förtvivlan nedbröt, ryckte upp, böjde till marken och sönderslet allt inom honom, betraktade han naturen omkring sig. Vid hans fötter krafsade några höns bland buskarna och hackade efter de insekter som sprang omkring i solskenet. Över hans huvud drog några strömoln fram över en ljusblå himmel. Vid horisonten sköt klosterkyrkan Saint-Victors tornspira upp i luften, och mjölnaren vid Copeaux stod visslande och såg på, hur kvarnvingarna snurrade runt.
248
