Alla dessa föremål, uppfyllda av verksamhet och liv och lugn pinade honom, och han tog åter till flykten.
På detta sätt skyndade han fram över fälten ända tills kvällen inbröt. Denna hans flykt från naturen, från livet, från honom själv, från människan, från Gud, från allt, varade hela dagen. Emellanåt kastade han sig framstupa på marken och rev upp de späda grässtråna. Emellanåt stannade han på en bygata, och hans tankar var så outhärdliga, att han fattade sitt huvud mellan båda händerna, liksom för att rycka det från axlarna och krossa det mot stenarna på marken.
Framåt solnedgången började han åter rannsaka sig själv och fann sig i det närmaste galen. Den storm, som rasat inom honom ända sedan det ögonblick då han förlorat allt hopp och all önskan att rädda zigenarflickan, hade lämnat honom utan en enda redig tanke, Hans förnuft låg störtat, nästan ytterligt tillintetgjort. Endast två tydliga bilder fanns kvar i hans själ, Esmeralda och galgen; allt annat låg i ytterligt mörker. Dessa två bilder, som framträdde tillsammans, visade honom en fruktansvärd syn, och ju mer han ägnade dem vad han hade kvar av sin uppmärksamhet och sin tankeskärpa, desto tydligare såg han dem tillväxa i en fantastisk stegring, den ena i behag, trollkraft, skönhet och ljus, den andra i vederstygglighet och fasa, tills slutligen Esmeralda framträdde för honom som en stjärna, och galgen som en jättelik, köttlös arm.
Det är anmärkningsvärt, att under hela denna tortyr kände han inte en enda gång någon allvarlig önskan att dö. Den olycklige mannen var skapad så; han klängde sig fast vid livet, måhända såg han verkligen helvetet bakom det.
Emellertid började dagsljuset avtaga. Den levande själ, som ännu fanns kvar inom honom, började förvirrat tänka på att vända tillbaka. Han trodde sig vara långt borta från Paris, men när han lyckats orientera sig litet i omgivningen, upptäckte han att han endast färdats utefter den mur, som omgav l'Université. Om en stund kom han ned till floden. Där fann han en roddare, som för några denierer förde honom över till la Cité och satte honom i land på den udde, som sträckte sig förbi kungens trädgårdar parallellt med holmen Passeur-aux-Vaches.
Båtens enformiga vaggning och brusandet av vattnet hade till en viss grad sövt den olycklige Claude, Då roddaren åter begivit sig av, stod han som bedövad kvar på strandbanken och såg rakt framför sig, men han såg föremålen endast genom ett slags förstorande dallringar, som kom allting att framträda som en spökbild för honom.
Solen hade gått ned bakom det höga Nesletornet, och skymningen hade nu inbrutit. Himlen var vit, och detsamma var flodens yta. Mellan dessa två vita ytor sköt vänstra Seinestranden, på vilken hans blick var riktad, upp som en mörk massa, som så småningom smalnade av allt mer och mer i perspektivet och sköt upp i den gråa horisonten som en väldig
