svart spira. Den var belamrad med hus, av vilka man inte urskilde något annat än den mörka konturen av det hela, som djärvt avtecknade sig mot himlens och vattnets klara bakgrund. Här och där började fönstren tindra. Denna väldiga svarta obelisk, som låg sålunda isolerad mellan två vita ytor, himlens och flodens, vilken sistnämnda på denna plats var mycket bred, gjorde ett sällsamt intryck på dom Claude.
När Claude åter kom in på stadens gator, föreföll människorna, som kom och gick i skenet från bodfönstren, som ett ständigt vimmel av vålnader omkring honom. Han hörde besynnerliga ljud i sina öron, och vilda fantasier följde tätt på varandra i hans hjärna. Han såg varken husen eller stenläggningen eller åkdonen eller männen och kvinnorna, utan endast ett kaos av odefinierbara föremål som uppgick i varandra. Vid hörnet av Rue de la Barillerie fanns en kryddkramhandel, på vars dörr enligt urminnes bruk i stället för skylt satt en massa järnringar, i vilka hängde knippen av träljus, som klapprade mot varandra som kastanjetter.
— O! mumlade han. Nattvinden driver dem mot varandra och uppblandar skramlet av deras kedjor med skramlet av deras ben! Kanske hon är med där mitt ibland dem.
Utom sig av fasa visste han inte vart han gick. Då han gått några steg till, befann han sig på Pont Saint-Michel. Det lyste i ett fönster på nedre botten. Han gick fram till det. Genom de spräckta fönsterrutorna såg han in i ett smutsigt rum, som väckte till liv inom honom ett otydligt minne. I detta rum, som belystes av en tarvlig lampa, satt en ung man, blond och rödblommig och med ett strålande ansikte, som under högljutt skratt slog armarna om en lättfärdigt klädd flicka, och i närheten av lampan satt en gammal kvinna och spann, i det hon samtidigt sjöng med gnällig röst. Alldenstund den unge mannen inte skrattade i ett sträck, nådde fragment av sången prästens öra; den var obegriplig och samtidigt hemsk.
Då sången upphört, skrattade den unge mannen och smekte flickan. Den gamla kvinnan var la Falourdel, flickan var en vanlig glädjeflicka, och den unge mannen var hans bror Jehan.
Claude fortsatte att titta in. Lika gärna detta skådespel, som något annat.
Han såg Jehan gå fram till ett fönster i bortre änden av rummet, öppna det, se ut över kajen, där tusentals upplysta fönster glimmade på avstånd, och sedan hörde han honom säga, i det han åter stängde fönstret:
— Vid min själ, det är redan natt igen. Borgarna tänder sina ljus och den gode Guden sina stjärnor.
Sedan gick Jehan tillbaka till skökan, grep en butelj som stod på bordet och utropade:
— Redan tom, för tusan! Och jag har inga pengar kvar! Isabeau, min
250
