Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/255

Den här sidan har korrekturlästs

älskling, jag kommer inte att bli nöjd med Jupiter, förrän han förvandlat dina två vita bröst till två läglar ur vilka jag kan dia Beaunevin dag och natt.

Detta förtjusande skämt kom glädjeflickan att skratta, och Jehan gick därifrån.

Dom Claude hann nätt och jämnt kasta sig på marken för att inte möta och bli igenkänd av brodern. Till all lycka var gatan mörk och studenten drucken. Inte desto mindre såg han ärkedjäknen, där denne låg i smutsen på stenläggningen.

— Åhå, sade han, här är en, som haft roligt i dag!

Han sköt till dom Claude med foten, och ärkedjäknen låg där med återhållen andhämtning.

— Dödfull, fortsatte Jehan. Bravo! Han är full som en blodigel som just släppt taget i ett vinfat. Han är flintskallig, tillade han, i det han lutade sig ned över honom. Det är en gammal man! Lycklige gubbe!

Sedan hörde dom Claude honom avlägsna sig, i det han sade:

— Bäst som sker! Förnuftet är ändå en fin sak, och min bror ärkedjäknen är en lyckans guldgosse som är förståndig och har pengar!

Sedan reste ärkedjäknen sig upp och skyndade direkt till Notre-Dame, vars stora torn han kunde se höja sig i mörkret över husen.

I samma ögonblick som han flämtande anlände till den öppna platsen framför katedralen, ryggade han tillbakä och vågade inte höja blicken mot den ödesdigra byggnaden.

— O, viskade han för sig själv, kan det verkligen vara så, att det hände något sådant här i dag, denna morgon?

Och nu vågade han kasta en blick på kyrkan. Dess fasad låg i mörker, himmelen bakom den tindrade av stjärnor, halvmånen under sin vandring hade detta ögonblick stannat över det höga tornet och tycktes vila på det som en lysande fågel.

Klosterporten var stängd, men ärkedjäknen hade alltid på sig nyckeln till det torn, där han hade sitt laboratorium, och nu begagnade han sig av den för att komma in i kyrkan.

Därinne fann han allt mörkt och tyst som i ett gravvalv. Av de djupa skuggor, som på alla håll föll ned i breda massor, förstod han, att draperierna från morgonens ceremoni ännu inte tagits bort. Det stora silverkorset glittrade i mörkret som vintergatan i denna gravlika natt. De avlånga fönstren i koret visade, över de svarta draperierna, de översta delarna av sina spetsbågar, vilkas målade glas, då de genomträngdes av månskenet, endast hade nattens obestämda färger, ett slags violett, vitt och blått av en färgskiftning, som man inte finner någon annanstans än i de dödas ansikten. Han slöt ögonen, och när han åter öppnade dem, tyckte han, att det var en krets av bleka ansikten, som såg ned på honom.

Han tog till flykten och sprang genom kyrkan. Då föreföll det honom,

251