Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/257

Den här sidan har korrekturlästs

ryckte till. Vid sidan av denna kvinnogestalt stod en liten get, som blandade sitt bräkande med tornurets sista slag.

Han hade nog styrka att närmare granska synen: Det var hon!

Hon var blek, hon var sorgsen, Hennes hår böljade ned över axlarna, liksom på morgonen, men intet rep låg kring hennes hals, intet rep band hennes händer; hon var fri, hon var död! Hon var vitklädd, och över hennes huvud var kastad en vit slöja.

Hon kom långsamt fram mot honom, i det hon blickade upp mot himmelen, och den övernaturliga geten följde efter henne. Han kände sig förvandlas till sten, alltför stel att kunna fly. För varje steg framåt, som hon tog, tog han ett bakåt, och det var allt. På så sätt kom han tillbaka in i det mörka trappvalvet. Blodet isades i hans ådror vid tanken på att hon kanske även skulle gå in där. Om hon hade gjort det, hade han dött av förfäran.

Hon kom verkligen fram till dörren, stannade där några ögonblick och blickade in i mörkret, varpå hon gick vidare, utan att ha sett prästen. Han tyckte, att hon såg större ut, än då hon levat. Han såg månskenet genom hennes vita klänning, och han var tillräckligt nära henne att höra hennes andhämtning.

Då hon hade gått förbi, började han åter gå nedför trappan lika långsamt som han sett vålnaden gå, ty han trodde sig själv vara en vålnad, med slocknad blick, håret på ända och den alltjämt släckta lampan i handen. Och medan han gick nedför torntrappan, hörde han tydligt en röst skratta och upprepa i hans öra: ”Och en ande drog fram förbi mitt ansikte, och jag hörde ett svagt brus, och håren reste sig på mitt huvud.”

Andra kapitlet
PUCKELRYGGIG, ENÖGD OCH HALT

Under medeltiden och ända till Ludvig XII:s tid hade varenda stad i Frankrike sin fristad. Dessa tillflyktsorter mitt ibland alla de strafflagar och barbariska förordningar, som översvämmade samhället, var ett slags öar, som sköt upp ur denna den mänskliga rättvisans syndaflod. Varje brottsling, som lyckades uppnå en av dem, var räddad. Inom varje stadsdel fanns det nästan lika många fristäder som avrättningsplatser. Det var missbruket av strafflöshet vid sidan av missbruket av straff, två onda ting, som försökte upphäva varandra. De kungliga palatsens trap-

253