den ena efter den andra till henne. Hon såg, att hon befann sig i Notre-Damekyrkan, hon kom ihåg, att hon blivit ryckt ur bödelns händer, att Febus levde och att Febus inte älskade henne längre, och då dessa två tankar, av vilka den sistnämnda göt så mycken bitterhet över den första, samtidigt framställde sig för henne, vände hon sig till Quasimodo, som förblivit stående framför henne och vars uppsyn skrämde henne, och sade till honom:
— Varför har ni räddat mig?
Han betraktade henne med ängslan som om han försökt att gissa sig till vad hon sade till honom, Hon upprepade sin fråga. Då såg han på henne ännu en gång med djupt bedrövad min och avlägsnade sig hastigt, kvarlämnande henne i den största förvåning.
Inom några minuter kom han tillbaka med ett bylte, som han lade framför hennes fötter. Det var litet kläder, som några människovänliga kvinnor för hennes räkning hade lagt ned på tröskeln till kyrkan. Då sänkte hon blicken och betraktade sig själv, fann sig nästan naken och rodnade. Livet höll på att återvända till henne.
Något av hennes blygsel tycktes meddela sig till Quasimodo. Han höll sin stora hand för ögonen, och ännu en gång avlägsnade han sig med dröjande steg.
Hon klädde sig hastigt. Där fanns en vit klänning och en vit slöja, en novisdräkt i Hôtel-Dieu. Hon hade nätt och jämnt avslutat sin toalett, då hon såg Quasimodo komma tillbaka med en korg på ena armen och en madrass under den andra. Korgen innehöll en butelj jämte bröd och litet mat. Han ställde ned korgen på golvet och sade:
— Ät.
Han bredde ut madrassen på stengolvet och sade:
— Sov.
Det var sin egen måltid, sin egen bädd, som den stackars ringaren hade hämtat åt henne.
Zigenerskan höjde blicken för att tacka honom, men kunde inte få fram ett ord. Den stackars saten var i sanning ohygglig att se på. Rysande slog hon åter ned ögonen.
Då sade han till henne:
— Jag skrämmer er. Jag är mycket ful, inte sant? Se inte på mig, lyssna endast till mina ord. Under dagens lopp måste ni stanna här, men nattetid kan ni ströva omkring överallt i kyrkan. Men lämna inte kyrkan vare sig dag eller natt. Det bleve er undergång. De skulle döda er, och jag skulle dö.
Rörd av hans ord, höjde hon huvudet för att svara honom, men han hade försvunnit. Hon var ensam, begrundande denna vidunderliga varelses sällsamma ord och slagen av tonfallet i hans röst, som var så sträv och samtidigt så mild.
