na, som fattat sitt beslut, känner ni således soldaten, som skall spela den heliga jungfruns roll i mysteriespelet?
— Ni menar väl Jupiters roll? sade den okände. Ja, mademoiselle.
— Ja visst! O, vad hon är dum! sade Liénarde. Känner ni således Jupiter?
— Han har ett väldigt skägg! sade Liénarde.
— Är det något vackert som de skall läsa upp? frågade Gisquette blygt.
— Mycket vackert, mademoiselle, svarade den okände utan minsta tvekan.
— Vad blir det då? sade Liénarde.
— Jungfru Marias goda dom, en moralitet, mademoiselle.
— Åh, det var en annan sak, sade Liénarde.
Så följde en kort tystnad, som bröts av den okände:
— Det är en alldeles ny moralitet, som aldrig förr blivit uppförd.
— Det är således inte den, sade Gisquette, som uppfördes för två år sedan vid herr legatens intåg, i vilken tre vackra flickor spelade med…
— Som sirener, sade Liénarde.
— Och alldeles nakna, tillade den unge mannen.
Liénarde slog med pryd min ned ögonen. Gisquette såg på henne och gjorde likadant. Han fortsatte leende:
— Det var mycket vackert att se på. I dag är det en moralitet, som skrivits enkom till madame la mademoiselles av Flandern ära.
— Kommer man att sjunga kärleksvisor i den? frågade Gisquette.
— Fy då! I en moralitet! Det duger inte att blanda ihop de olika slagen. Om det vore en ”sortie”, kunde det gå för sig.
— Det var stor skada, återtog Gisquette. Den där gången vid Ponceau-fontänen fanns det vilda män och kvinnor, som kämpade med varandra och sjöng alla möjliga visor och sånger.
— Det som passar för ett påvligt sändebud, sade den okände torrt, passar inte för en prinsessa.
— Och dessutom, inföll Liénarde, spelades det vackra melodier på instrument.
— Och för att förfriska åskådarna, fortsatte Gisquette, sprutade fontänen genom tre öppningar ut vin, mjölk och hippokras, som vem som helst fick dricka av.
— Och bortom Ponceau, vid la Trinité, fortsatte Liénarde, uppfördes ett passionsspel av personer, som inte talade.
— Ja, det kommer jag ihåg! utropade Gisquette. Frälsaren på korset och de båda rövarna till höger och vänster om honom.
Och de båda små pratmakerskorna, som upplivades av minnet av herr legatens intåg, började prata i munnen på varandra.
— Och när legaten passerade bron, släppte man lös över tvåhundra dussin fåglar av alla möjliga slag. Det var mycket vackert, Liénarde.
22
