Sedan såg hon sig omkring i cellen. Den var ett litet rum, cirka sex kvadratfot, med en liten fönsterglugg och en dörr i den sakta sluttande väggen. En massa takrännor med pipar i form av djurhuvuden tycktes sträcka fram halsarna för att betrakta henne genom fönstergluggen. Över kanten av taket urskilde hon tusentals skorstenar, som djupt under henne utspydde röken från alla de mångfaldiga brasorna i Paris, en sorglig syn för den stackars zigenerskan, hittebarnet, den dödsdömda, den olyckliga varelsen utan fädernesland, utan familj, utan hem.
I det ögonblick, då tanken på hennes övergivna belägenhet tryckte henne ännu mer än någonsin, kände hon ett ludet och skäggigt huvud smyga sig mellan hennes händer och lägga sig på hennes knä. Hon ryckte till (ty allting skrämde henne numera) och såg ned i sitt knä. Det var den stackars lilla geten, den smidiga Djali, som hade flytt efter henne i samma ögonblick, som Quasimodo hade skingrat Charmolues styrka, och som hade slösat sina smekningar i närmare en timme vid hennes fötter, utan att bli belönad ens med en enda blick. Matmodern överhöljde henne med kyssar.
— O, Djali, sade hon, hur har jag kunnat glömma dig! Jaså, du tänker alltjämt på mig? O, du är inte otacksam!
Och liksom om någon osynlig hand i samma ögonblick lyft av det tryck, som återhållit hennes tårar så länge, började hon nu gråta, och allt eftersom tårarna flödade var det som om det skarpaste och bittraste i hennes förtvivlan flöt bort med dem.
När kvällen kom, fann hon natten så vacker, månskenet så härligt, att hon företog en promenad på det höga galleri, som omger tornet, och denna lilla promenad beredde henne en viss lättnad, så lugn syntes henne jorden, sedd från denna höjd.
Tredje kapitlet
DÖV
Då hon vaknade följande morgon, märkte hon, att hon hade sovit. Det förvånade henne, ty hon hade så länge varit ovan vid att sova. En munter solstråle föll in genom fönstret och lekte i hennes ansikte. Samtidigt med solen såg hon vid fönstret Quasimodos olyckliga ansikte. Ofrivilligt slöt sig hennes ögon, men förgäves, tvärs igenom sina rosiga ögonlock tyckte hon sig se detta enögda gnomansikte med de gapande luckorna mellan tänderna. Medan hon alltjämt blundade, hörde hon en sträv röst säga
256
