mycket milt:
— Var inte rädd. Jag är er vän. Jag kom hit för att se på er, när ni sov. Det gör er väl ingenting, att jag kommer och tittar på er, medan ni sover? Vad gör det er, att jag är här, när ni håller ögonen slutna? Nu går jag igen. Se, nu står jag bakom väggen, nu kan ni åter slå upp ögonen.
I den ton, i vilken dessa ord uttalades, låg det något ännu mer klagande än i själva orden. Rörd av dem, slog zigenarflickan upp ögonen. Han hade verkligen avlägsnat sig från fönstret. Hon gick fram till det och såg den stackars puckelryggen inkrupen i ett hörn i en sorgsen och resignerad ställning. Hon ansträngde sig att övervinna den motvilja, som hon erfor vid hans åsyn.
— Kom hit, sade hon milt.
När Quasimodo såg att hennes läppar rörde sig, trodde han, att hon befallde honom att avlägsna sig. Då reste han sig upp och drog sig haltande, långsamt, med hängande huvud tillbaka och vågade inte höja sin förtvivlade blick mot flickan.
— Kom hit, säger jag, ropade hon, men han fortsatte att avlägsna sig. Då sprang hon ut ur cellen, efter honom och lade sin hand på hans arm. Då Quasimodo kände trycket av hennes hand, darrade han i hela kroppen. Han såg på henne med bönfallande min, och när han då fann, att hon försökte draga honom till sig, strålade hela hans ansikte av glädje och ömhet. Hon försökte draga honom med sig in i cellen, men han envisades att stanna på tröskeln.
— Nej, nej, sade han. Ugglan har ingenting att göra i lärkans bo.
Då slog hon sig graciöst ned på sin bädd, med den lilla sovande geten vid sina fötter. Båda förblev orörliga några minuter, försänkta i betraktande, han av så mycken älsklighet, hon av så mycken fulhet. För varje ögonblick uppdagade hon ytterligare någon vanskaplighet hos Quasimodo. Hennes blick vandrade över honom, från hans krokiga ben till hans puckelrygg, från hans puckelrygg tillbaka till hans enda öga. Hon kunde inte förstå, hur en så vanskaplig varelse kunde finnas till. Men över det hela låg så mycken sorgsenhet och mildhet, att hon började försona sig därmed. Han bröt först tystnaden.
— Jaså, ni sade till mig att jag skulle komma tillbaka.
Hon nickade och sade:
— Ja.
Han förstod den rörelse, hon gjorde med huvudet.
— Ack, sade han, liksom tvekande att avsluta meningen, förstår ni, att jag är döv.
— Stackars man! utbrast zigenerskan med ett uttryck av välvilja och medlidande.
Han smålog sorgset.
— Ni tänker, att det endast fattades det, inte sant? Ja, jag är döv. Jag är
