Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/263

Den här sidan har korrekturlästs

Fjärde kapitlet
LER OCH KRISTALL

Dagarna gick, och lugnet återvände så småningom till Esmeraldas själ. Ytterlig förtvivlan liksom ytterlig glädje är något våldsamt till sin natur och kan inte bli långvarigt. Människohjärtat är ur stånd att länge förbli i ett tillstånd av ytterlighet. Zigenarflickan hade lidit så mycket, att förvåning däröver numera var allt som hon kände.

Samtidigt med känslan av trygghet hade även hoppet återvänt till henne, Hon var utstött ur samhället, stod utom livet, men hon hade en vag känsla av att det måhända inte var henne alldeles omöjligt att återvända dit. Det var, som om en död skulle ha en reservnyckel att öppna graven med. Så småningom kände hon att de hemska bilder, som så länge förföljt henne, försvann. Alla dessa hemska fantomer, Pierrat Torterue, Jacques Charmolue förbleknade i hennes själ, alla, till och med prästen själv.

Och dessutom var Febus vid liv; hon var säker på det, hon hade sett honom. Det faktum, att han var vid liv, betydde allt för henne. Efter den långa rad av ödesdigra skakningar, som omstörtat allt i hennes själ, hade hon där inte återfunnit mer än en känsla, som bibehållit sin plats, nämligen hennes kärlek till kaptenen. Ty kärleken är som ett träd, som växer av sig själv, skjuter djupa rötter genom hela vår varelse och mången gång fortsätter att grönska över ett hjärtas ruiner.

Och hur oförklarligt det än är, så är det dock ett faktum, att ju blindare denna lidelse är, desto varaktigare är den, Den är aldrig starkare, än då den är utan skuggan av en förnuftig grund. Visserligen kunde Esmeralda inte tänka på kaptenen utan känslor av bitterhet. Visserligen var det ohyggligt, att även han hade blivit bedragen, hade kunnat tro att ett dolkstygn härrört från henne, som hade velat giva tusen liv för att rädda honom. Men om hon endast kunde få återse Febus en enda gång, en enda minut, skulle ett ord, en blick vara tillräcklig att taga honom ur hans villfarelse, att återföra honom till henne. Det betvivlade hon inte. Hon försökte ävenledes finna förklaring på mångt och mycket, som föreföll sällsamt; på att Febus var närvarande, den dag då hon gjorde offentlig avbön utanför kyrkan och att han var där i sällskap med den unga damen. Det var otvivelaktigt hans syster, en förklaring som ingalunda var plausibel men som hon nöjde sig med, därför att det var henne nödvändigt att tro, att Febus alltjämt älskade henne och endast henne. Hade han inte svurit det? Så hon väntade och hoppades.

Sålunda fann varje ny soluppgång henne mindre blek, mera lugn,

259